Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Våga älska utan förbehåll och du ska ännu en gång lära dig tacksamhet

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den som älskar och den som njuter är aldrig samma människa, lärde mig författaren Marcel Proust.

Fast det är sannare att skriva att jag långt tidigare känt att det förhöll sig så. Prousts genialitet handlar om att på pricken, ner till minsta lilla kommatecken (och tro mig, Proust har många kommatecken) formulera mitt trassliga känsloliv innan jag lyckas göra det själv.

Detta är litteraturens magi. En människa du aldrig träffat, som levde hundra år före dig, skriver en bok som på ett nästan övernaturligt sätt fångar upp just dina känslor och funderingar.

All god konst handlar i någon mening om kärlek. Kärlek till en annan människa, till Gud, till sina barn, till konsten i sig själv, till skrivandet. Kärleken till livet inte minst, också en snöblaskig eftermiddag i mitten av mars.

En människas liv är heligt. Men en människa kan slarva bort sitt eget liv. Ett liv utan kärlek blir ett hastigt sprakande tomtebloss i en mörk tunnel. Var det en öppning där borta? Fanns det människor som höll om varandra en bit in? Hur kommer jag dit?

Jag ägnade många år av mitt liv åt att slå sönder andra människors kärlek. Alltså slog jag sönder mig själv.

Sedan använde jag mig av deras tystnad för att legitimera mitt sönderfall. Jag ägnade nästan all min tid åt att långsamt strypa andra människors tillförsel av ljus och kärlek in i mitt liv, in i mitt svarta spruckna kärl.

För vi lever av varandras kärlek. Vi fylls på av andra människors närhet, beröring, varma blickar. Vi tinar upp från den iskalla ensamheten när en annan människa stryker med sin hand över vår panna några sekunder, när någon tar sig tid och anstränger sig för att andas i takt med oss, höjs vi upp till en ny, högre nivå.

Ensamheten är inte elak eller farlig. Men den dövar oss. Ensamheten sänker vår inre låga, kupar två blöta fingrar runt den gulröda elden i våra hjärtan. Vi stelnar.

Enligt en ny undersökning svarar 35 procent i gruppen 18-29 åringar att "min kärlek" är en väg till lycka i vardagen. Bara 11 procent av gruppen 65-79 år svarar ja på samma fråga. Alla över 30 värderar hälsan högre än kärlek.

Det är när jag läser det som jag tänker på min älskade Marcel Proust. Det är också då jag tänker på alla ensamma promenader på kyrkogården vid Svingeln, all förkärlek för svartsynt rockmusik med mycket rök och solglasögon i ösregn. Jag trodde att jag var en rebell som inte tog emot det allra heligaste en människa har att ge, nämligen sin kärlek.

Jag trodde jag vann när jag förlorade.

Jag ansåg att lyckliga människor stulit sin lycka. Jag trodde de satt hatiska vid sina identiska köksbord och smidde planer ut ur sin egen förbannade lögn med hjälp av sådana som mig, som alltid kom till alla fester ensam, med en systemkasse och ett ihåligt hjärta. Den svarta rymden sjöng sina sånger för mig och jag trodde att mitt liv för alltid skulle vara en iskall borg av meningslöshet.

Det sägs att kärlek dör. Det finns de som på allvar hävdar att kärleken mellan två människor plötsligt en dag kan ta slut. Det är inte sant. Det är alltid viljan att upprätthålla kärleken som tar slut. Det är du som väljer. Varje dag är ett val att leva i samklang med världens vackraste gåva, eller att svänga av vid nästa ösregn och irra sig vilse i ett välbekant men ofruktsamt mörker.

Våga älska utan förbehåll och du ska ännu en gång lära dig tacksamhet.