Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

När är en människas liv ingenting värt längre?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Är allt liv heligt, alltid?

En av vår tids mest grundläggande brytpunkter går just här, vid denna fråga.

Alltså. Är allt liv alltid heligt?

Eller har vi kommit så långt i vår frigjordhet att vi iskallt räknar med att mänskligheten som sådan kan vara med och avgöra när livet startar och när det slutar?

Vem äger tolkningsföreträde till frågan när ett liv blir ett liv?

Vi tror oss vara frigjorda och upplysta när vi godtyckligt definierar livet. Borde inte i stället livet definiera oss?

Vilka är vi som art, som människor, om vi på grund av ett överhettat tonläge i debatter i vår lilla ankdam i världen tror oss hitta regler och förutsättningar för det allra heligaste?

Jag tror vi kan vara överens om att alla människor är lika mycket värda. En människa äger ett okränkbart värde oavsett hur hon ser ut, vad hon gör, vad hon heter eller var hon bor.

Om vi äger denna övertygelse borde det vara angeläget att avgöra när en människa blir en människa.

Är det vid befruktningsögonblicket, eller är det senare? Består livet av stationer när det startar, plötsligt upphör, för att sedan starta igen?

Ett barn har ett slående och fungerande hjärta efter 4 veckor. Efter 8 veckor är kroppen så gott som helt färdig. Alla organ finns men alla är inte färdigutvecklade. Men livet är nu starkt och är i rörelse. Allt liv är i rörelse. Det är i rörelse eftersom det är liv.

Efter tio veckor kan man ana mjölktänder i barnets mun. Mellan 12-16 veckor rör sig barnet i livmodern, suger på tummen och känner smaklökar.

Låt oss stanna där.

Om detta barn som beskrivs ovan föds är det inga problem att konstatera dessa uppenbara fakta. Då är och har barnet varit ett barn under hela tiden barnet legat i mammas mage.

Men om det aborteras uppstår plötsligt helt nya kriterier. Nu är det inget barn längre. Nu är det ett embryo eller ett livmoderinnehåll. Nu är det en cellklump som ska avlägsnas. Jag förstår att orden och benämningarna finns till för att hålla en generös abortlagstiftning under armarna men är det inte så att vi alla ljuger när vi börjar dribbla med sanningen om ett barn som aborteras inte är ett barn medan ett som föds är det?

Och vad säger det i så fall om vår stolta uppfattning om oss själva när vi hävdar att allt liv är lika mycket värt, att alla människor äger samma okränkbara värde?

Och tar man detta vidare några steg infinner sig nästa bisarra frågeställning. När dör man? När är en människas liv ingenting värt längre? Vem bestämmer när livet är slut?

Är vi så desperata och perverterade att vi anser oss ha rätten att bestämma över liv och död?

Är vi så fria i vår ofrihet att vi godtyckligt, efter politiskt korrekta agendor, anser oss kunna ställa upp politiska villkor för när ett liv startar och när det slutar?

Den kärlek som drabbade mig bara vid beskedet att vi var gravida var omvälvande och svårbegriplig. Jag blev pappa där och då och det var en mycket stark och omvälvande upplevelse.

Intellektuellt hade jag en helt annan föreställning om när ett barn blir ett barn men känslorna, kärleken, glädjen berättade något helt annat för mig.

Liv är heligt.

Vi måste lyssna på varandra i det här samtalet.

Om vi tror att livet är viktigt är också debatten om livet allt för viktig för att vi ska hålla tyst, eller börja skrika åt varandra från våra grävda skyttegravar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!