Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Marcus Birro: Vi skäms inte för att vi tror på Gud

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När ett medialt          drev går är det uteslutande osmakligt.

 Det spelar ingen roll vem eller vad som jagas ner för bybacken med hugg och slag. Själva drevet i sig är ohederligt, vulgärt och motbjudande. Det vädjar till alla våra lägsta instinkter.

 Som troende katolik är man van vid fördomar, missförstånd och ignorans. Vi får klä skott för alla djävulska perversioner. Mer vardagligt handlar det om publicerade fördomar och lögner i det ­oändliga.

 Nyligen avslutades i Madrid Världsungdomsdagarna. Det är en katolsk ungdomsfestival som instiftades av den förra Påven.

 I svensk media har man kunnat läsa om kravaller, Påvens avblåsta kalott och uppretade spanjorer som motsatt sig att landet, som befinner sig i ekonomisk kris, plöjt ner miljoner i ett kyrkligt spektakel. 50 miljoner euro är en summa som nämnts.

 Det är den ena sidan. Den andra då?

Den har inte setts till alls. Knappt en enda rad om den magiska stund, i full storm och ösregn, när två miljoner unga människor från hela världen i stillhet bad tillsammans med Påven. Inte många ord har spillts ut om försoning och tolerans, om magiska möten och en stark andlig rörelse.

 Dessutom räcker det att skrapa en aning på ytan för att upptäcka att även den första sidan till stora delar inte är sann.

 Sanningen om pengarna är nämligen den att evenemanget inte kostade Spanien många euro. Nästan allting är självfinansierat av ungdomarna och sponsorer. Dessutom är intäkterna av de miljoner gästerna inte att förakta.


Vad är då          anledningarna till denna ignorans? Journalister anser sig annars vara fördomsfria sanningsivrare och deras heders­kodex brukar bara besegras av ett något uppförstorat ego. Jag tror att det handlar om att vår svenska frigjordhet slagit en volt. Vi har i vår iver att bli fördomsfria och korrekta människor kommit fram till en sanning om hur världen bör se ut. Inte nödvändigtvis hur den ser ut, utan hur vi tycker att den borde se ut. Därför ser vi inte världen på världens villkor utan allt ska in i vår mall, silas genom vårt ­filter och sedan tappas upp på lättdruckna och sockrade buteljer.

Sedan sveper vi flaskan i en enda klunk.

Vi vill ha vår värld bekräftad helt enkelt.

 Jag har skrivit mycket om tro på onsdagarna. Jag har velat kliva över de meterhöga trösklar som finns mellan tron och otron i det här landet. Att skriva om detta, i en av landets största och viktigaste tidningar, har varit en utmaning. Jag har försökt presentera alla oss troende som en samling rätt skruttiga men innerliga, och framförallt väldigt vanliga människor. Det är inget märkvärdigt med oss. Samtidigt som vi alla är unika. Vi är som folk är mest och väldigt få av oss känner oss hemma i den bild om kristenhet och tro som genom­syrar svensk media och de offentliga rummen.


Vi går inte runt          i ett ständigt sken av salighet. Vi tvivlar, sviker och faller igenom vi också. Men vi skäms inte för att vi tror på Gud.

Detta blir sista krönikan om tro på ett tag. Det finns annat att skriva om också, och jag ska med öppet sinne lära mig att spana åt andra håll under en tid.

 Jag är kräktrött på denna ständiga slentrian­mässiga nonchalans som visas miljoner människor som inte anpassat sig efter den gud- och normlösa tillvaro som känne­tecknar Sverige. Jag har försökt vara en sorts motvikt mot allt det. Samtidigt är det så att människors andliga längtan 2011 är så stark, så oerhört grund­läggande, att ni skulle förundrats över med vilken hög stämma deras tal hade ljudit om de någon gång vågat lämna sina trygga, stilla rum.