Marcus Birro

Marcus Birro: Vi gick då hos en familjerådgivare som arbetade i kyrkans tjänst. Jag rekommenderar det varmt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag glömmer aldrig min sons blick den där dagen när jag och hans mamma bråkade i vardagsrummet. Först såg han enbart förbryllad ut. Som om han just klivit in i ett ösregn där det nyss var strålande sol och fågelkvitter.

Sedan kom sorgen. Som en skugga, inte från honom, utan från oss. Vi som drömt och längtat efter honom så länge och så hårt. Vi som förlorade två syskon till honom. Vi som suttit vid de där små kistorna och hållit varandras händer i bön, besvärjelser och hopp om att en dag få ett levande barn. Vi kom med skuggorna till honom. Vi serverade vårt infantila, småsinta och sura mörker för honom. Vi gav honom sorgen.

Jag gav mig själv ett löfte som jag brutit flera gånger sedan dess. Nämligen att aldrig höja rösten framför våra barn, aldrig hemfalla åt låga instinkter när Milo eller Mimmi är i samma rum. Jag försöker undvika det annars också men våra barn har rätten att kräva att vi föräldrar inte själva blir barn och degraderar oss med skrik och slammer, tårar och krossat porslin. Ständigt denna degenererade och flottiga självcentrering. Vägen till någon form av lycka löper alltid bort ifrån oss själva. Vi måste ut ur våra rustningar, ut ur vår lättsårade egoism.

Vi gifte oss i september, jag och Jonna, på dagen åtta år efter att vi träffades. Bröllopet stod i Venedig och det var (och är) en fantastisk dag på alla sätt. Jag har varit extremt vårdslöst med relationer genom hela livet. Jag har utnyttjat människor, svikit dem, ljugit för dem, hållit mig på min kant. Nu är det mycket bättre. Nu försöker jag vårda och värna livet.

Det är livsfarligt att isolera sig. När man gör sig oberoende av andra människor hotas man i grunden. Det är fara för livet. Livet kräver av oss att vi går ut och möter människor, också, och framför allt, när det känns som mest motigt. Upp och ut! Gå rak! Var stolt!

Det är långa köer till kommunernas familjerådgivningar. Det är egentligen ett gott tecken. Människor anser att kärleken är värd att slåss för. Människor vill ge sin relation en chans till. Det är rätt. Vi har inga problem med att serva bilen, skorna, skjortorna, kostymen, hunden eller frisyren när vi behöver. Men av någon anledning tror vi att vi ska klara kärleken själva, utan hjälp. Varifrån kommer den villfarelsen?

Vi gick i parterapi för något år sedan. Vi gick då hos en familjerådgivare som arbetade i kyrkans tjänst. Jag rekommenderar det varmt. Var inte rädd för att be. Var inte rädd att läsa Bibeln och var inte rädd för det viktigaste i en relation, att förlåta. Jag vet att det finns svek som är svåra att förlåta. Jag vet att förlåtelsen gärna kommer med tusen ilsket blinkande lampor av reservation. Men livet är för kort för meningslösa strider och du har säkert massor av relationer som låst sig, fastnat, frusit fast, på grund av att du och någon till är för dumdristigt stolta för att be om förlåtelse.

Förlåtelsen är all kärleks nystart. Kärlek dör aldrig. Kärlek rostar inte ens. Kärleken är inte bara euofori och förälskelse. Kärlek är också val du gör.

Jag är ingen märkvärdig människa. Jag försöker vara anständig i alla lägen. Jag vill aldrig känna kylan av den mörka vind som svepte fram i min sons ögon den där eftermiddagen när vi grälade så högt. Jag vill värna den här kraften och den här gåvan jag fått, att älska och förlåta utan förbehåll.

Jag vill inte sprida onda ord som minor i hans liv. Han är värd bättre. Och jag med.