Marcus Birro
Vad betyder då det?
Att präster förr i tiden tvingade sig på vanligt folk och tog reda på om de kunde bibelverser utantill?
Betyder “kristen grund” något alls längre, eller är det bara dystra prognoser från en svunnen tid?
Är denna kristna grund bara en bakåtsträvande stank från en dyster tid när Sverige var ojämnt sorterade byar i slutet av svarta åkrar.
Och om det faktiskt är så att vi inte står på denna kristna grund längre, på vad står vi då, nu, i dag?
Påsken är tid för eftertanke. En del av oss plågas av helgdagarna. En del av oss är så blinda att vi lagt vårt värde i vad vi gör, i stället för att vi är.
Begreppet moral har helt blivit kidnappat i Sverige. Moral handlar inte om vem som gör vad och varför med vem när gardinerna är fördragna, Moral är alla revolutioners moder. Moral är rättvisa, mod, stolthet och solidaritet med de svaga, med de utstötta, med de tysta människorna som inte har plattformar för sina drömmar och sin längtan.
Sverige riskerar inte sönderfall, Sverige står mitt i det.
Som allt sönderfall kan man njuta av utsikten medan vägen man går på sluttar brant rakt ner. Man skrattar medan man faller. Man småvisslar medan stormen drar ihop sig på en blålila himmel.
Vägen till undergången är kantad av clowner och gycklare. Vägen till undergången är ingen vindpinad, ödelagd grusstig, utan en väl upplyst boulevard med neonskyltar och människor som går hand i hand. Ingen ser bojorna runt deras händer. Ingen kan känna stanken av svavel. Ingen tror något annat än att detta är hoppets, förnuftets och framtidens väg.
Men har vi ingen grund, har vi ingen väg framåt.
Då blir vår dans och vår glädje en grimas bara. Då gråter clownerna blod. Då har vi förlorat mot mörkret fast vi satt på alla bra kort, fast vi svor att vi bara skulle sitta en liten stund till, fast vi svor att vi bara skulle dricka ett glas till, glömma oss bara en sista gång... Fast vi svor att det sista onda ordet, verkligen var det sista...
Vilket nederlag det vore för oss att stänga våra hjärtan för vår kristna grund. Den bär oss. Den bär dig, trots att du inte tror. Så god är Gud. Han glömmer dig inte fast du drömmer och hoppas att han ska glömma dig.
Den kristna grunden är en revolt mot all förbannad ytlighet, en rörelse mot intolerans, rasism och främlingsskräck. Gud är en rebell. Ateisterna är de verkligt konservativa. Deras stentrista syn på världen är en återgång till individens förbannelse, till själviskhet och fåfänga.
Ateisternas världsbild är begränsande och statisk.
Kärlekens väg är oändlig. Vi kommer aldrig fram. Det enda vi kan göra är att älska varandra genom alla fel, alla brister och all vår själviskhet. Det enda vi kan göra är att våga vara kristna i ett land och en tid som allt mer högljutt anser att vi ska hålla käften och gömma, förtränga och utrota våra naiva drömmar om en högre makt.
Utan vår kristna tro som grund har vi ingen grund alls. Och heller ingen framtid. Revolt alltså! Kärleksriddare och korståg. Kärlek och uppror.
För Sverige i tiden.