Marcus Birro

Marcus Birro: Vad är det för fel på män?

Vad är det för fel på män?  

Under en vacker löprunda bland skimrande höstlöv på Långholmen började jag för första gången tänka på män som några andra. Som om jag inte själv vore man.  

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vilket jag blir allt mer osäker på att jag faktiskt är. Eller... Jo, jag är nog man ändå. Trots allt. Även om pendeln lika gärna hade kunnat slå över åt andra hållet.

Jag är egentligen en tant, tror jag. En gladlynt liten gumma i filtkjol och glasögon i halsband som tycker om att dricka sherry till lunch och står lutad mot ytterdörren när grannarna kommer ut i trapphuset. 

 Män är ensamma. Jag kan inte känna det på något annat sätt. Ju viktigare de vill framställa sig själva (jag hör dit) ju ensammare är de. 

 Den manliga ensamheten söker flyktvägar. Spriten, arbetet. Det blir viktigare att inte känna något än att känna något, och kanske göra något åt den där svarta korpen som bygger sitt bo någonstans i den manliga medelåldern.

 Det är inte kvinnorna som behöver frigöra sig, det är männen. Det är arbetarklassens män i småstäderna som är dagens förlorare. De unga kvinnorna utbildar sig och flyttar till storstaden. Männen blir kvar.

Det enda som skiljer          en man från total ödeläggelse är kärleken och tron.

 Utan min familj hade jag suttit gråtande i en kartong på Liljeholmens torg. 

 Jag är en enda sekund från det inre yxhugget hela tiden. Min enda styrka är att jag är medveten om det...

 Vi berömmer oss om att vara så förtvivlat frigjorda, från allt. Vi sliter oss loss från alla hamnar. 

Särskilt män. Vi driver runt i våra insydda kostymbyxor, suger in kinderna och balanserar den och medhavda kaffemuggen. Det finns ingenting som kan hålla en man tillbaka. Han ska vidare, bort, ut, ifrån. Han sliter sig loss från kärlek. Han tror att det är kedjor som vill fjättra honom.

 Förr, innan allting, hade jag massor av vänner. Vi umgicks alltid. Vi definierade varandra. Vi sov över hos varandra, snodde mat inne på Matdax vid Havsörnsgatan, och drack ledan som en drog.

 Nu? Jag skickar mejl och sms men ingen svarar. Vi män har övergivit varandra. Det är som om vi vänder oss om när vi ser varandra på staden. Vi vill inte veta av varandra. Vi sätter all vår tillit, allt vårt hopp, till arbetet. Vi flyr från allting som gör ont. Vi flyr från alla sammanhang.

 Gå på teater vilken kväll i veckan och du får medelålderskvinnor i överflöd. Gå på vilken kulturell aktitvitet som helst. Bara kvinnor. Inga män. Vad gör då männen? Sitter de bredbenta i bastun och talar om sina barn in stället för att vara med dem? Dricker de sig till apstadiet och går på fotboll? Smyger dem med hemligheter som hotar ödelägga hela deras liv?

 Jag vet inte, för jag har nästan inga vänner kvar. Det är sorgligt och säkert delvis mitt eget fel. Jag fyller mitt liv med vardag. Jag försöker vara en bra pappa, en bra make. 

Män rusar runt och slår varandra på smalbenen med plastklubbor i stället för att prata om känslor och det är kanske en bra grej, jag vet inte, jag känner bara inte igen mig.

 Kanske har jag aldrig varit annat än en milt sinnad liten gumma med blicken i en diktsamling av Tomas Tranströmer.