Marcus Birro
Jag lämnade Göteborg på nyårsdagen 2004.
Nu är jag tillbaka. Fast ändå inte.
Södermalm har blivit det nya Göteborg. Jag inser det efter att ha tagit en halsbrytande vacker promenad från vår lägenhet nära Långholmen och till Södermannagatan.
Jag är fortfarande en storögd lantis på besök. Allt är nytt och vackert. Södermalm är som en stad i staden. Det sjuder av verksamhet överallt. Jag sneddar ner från landets stoltaste kyrka, Högalidskyrkan, och promenerar Lundagatan fram. I boken jag skriver har kvinnan en kärleksrelation med en man just här, lägenheten ligger i det där trapphuset. Hon är så verklig för mig att jag är på väg in för att kolla om de är hemma.
Zinkensdamm kurar i morgonkylan. Ringvägen slingrar sig som en kram runt höghusen och Tanto.
Hornsgatan viks upp som en stolt bok hela vägen från Zinkensdamm till Mariatorget som är så nära ett torg i Italien man kan komma i det här landet.
Sidogator, gränder, affärer, krogar, små skyltar och stolta portar och en hel affär för de stackare (och helgon) som förälskat sig i Hammarby. Alla jag möter ler bakom uppfällda kragar. Inga sura miner alls. Ingen stress att tala om heller.
Det förljugna Stockholmshatet finns i kranvattnet nere på västkusten. Jag har fått min beskärda del. Men den göteborgska förklaringsmodellen är en lögn.
Stockholmare är de riktiga goa gubbarna. Jag möter mer vänlighet och glada tillrop från främlingar i Stockholm under en timma, än jag gjorde under trettio år i Göteborg.
Göteborg genomsyras av gallfärgad ilska och surt regn.
Jag slinker in i gallerian vid Skanstull för att köpa skosnören och stoppas omedelbart av en skäggig man i femtioårsåldern som är från Göteborg. Han har bott här i två år och älskar allting med Stockholm. Särskilt söder. På Söder är det som det var i Göteborg förr, säger han. Innan evenemangsfascisterna tog över. Innan allting blev ett enda syndikat av maffia, lögner och skit. Göteborg är en hård stad numera.
Under hela mitt liv har jag fått höra att Stockholm av hävd alltid är, och bör vara, en perverterad rak motsats till Göteborg. Det är helt enkelt inte sant. Stockholm har förverkligat Göteborgs stora dröm om att vara en välkomnande, varm, värdig stad som älskar sin historia och sina rötter, men alltid har ett leende över till oss nyinflyttade lantisar.
Medan Göteborg målmedvetet arbetat sig bort från sitt ursprung, och blivit ett glättigt men meningslöst löv för vinden, bjuder Stockholm in med välfungerande barnomsorg, kultur och nöjen i världsklass, en stadsbild som är bland de vackraste i hela världen, och en blandning av människor från hela Sverige och stora delar av resten av världen.
Jag älskar Göteborg men det jag älskar med Göteborg är sådant som är på väg att försvinna.
Jag byter skosnören på en bänk utanför Åhléns vid Ringen. En gubbe, som definitivt hade kallats go om han bott i Göteborg, kommer fram och vill tjöta fotboll. Han kan inte förstå att jag håller på Roma. När han gått, kommer en kvinna fram och undrar varifrån jag fått min tro på Gud ifrån och nere i tunnelbanan, vill tre unga killar snacka Zlatan. Ingen vass armbåge någonstans. Ingen elak jävel med stress i blick. Under en dag spenderad runtom på Södermalm är jag helt uppfylld av glada, trevliga människor.
Södermalm är det nya Göteborg. Här ryms världen, och här ryms också det allra bästa med det här landet. Jag kanske kommer bo i Rom eller någonstans i Dalarna, men jag kommer alltid älska den här stadsdelen.
Den blir aldrig min, men när solen krälar upp över Västerbron under en promenad på Långholmen är det som att äntligen ha kommit hem efter en lång och tröttande resa.