Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Marcus Birro: Rekryteringen av IS-krigare är ett kvitto på att Sverige misslyckats

Det är lite Bagdad Bob över svensk politik.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Minns ni honom? Han hette egentligen Muhammed Saeed al-Sahaf och blev 2003 känd för att stå i ruinerna av ett bombat Irak och inför kamerorna bedyra att allt var lugnt, att allt var som det skulle och att den irakiska armén firade segrar och triumfer där den drog fram.

Hela världen kunde se att det var precis tvärtom.

Lite så är det i Sverige också just nu. Vi har ju ett våldsmonopol för poliser i vårt land. Det är så klart en rimlig ordning, men för att den ordningen ska upplevas som korrekt och rättvis måste det finnas ett förtroende. Det gäller rättsväsendet också. Om människor upplever att det finns ett glapp mellan hur folk och jurister ser på brott och straff urholkas på sikt demokratin. Glappet blir en spricka. Vi har sett detta i kulturvärlden där kultursidorna pysslar med sitt eget ludd utan att ens försöka locka in människor i den sagolika värld som kulturen i sig själv utgör. Att exkludera människor från kulturella upplevelser i sitt sätt att skriva borde förbjudas i lag.

 

När politiker tävlar i att ignorera Sverigedemokraterna och blunda för de problem som SD varit ensamma om att peka på blir man straffade av väljarna. Om synen på tillståndet i nationen skiljer sig så mycket mellan politikerna och folket uppstår ett sorts demokratiskt tomrum. Det är där SD hämtat sin näring.

Medan eliten fortsätter att blunda för verkligheten så föder verkligheten nya monster. Flera tidningar har skrivit mycket om de svenskar, både män och kvinnor, som reser till Syrien och Irak för att vara med och mörda och fördriva människor som inte vill tvångskonverteras till islam. Det står inte exakt så, utan att dessa individer ska ansluta till IS vilket är en sorglig omskrivning om vad som verkligheten sker.

Samtidigt presenteras det förklaringar för att det ser ut som det gör. Flera gånger i varje artikel nämns det att områdena dessa unga människor vuxit upp i har hög arbetslöshet och ordet utanförskap är vanligt. Som om dessa villkor skulle utgöra en grogrund för människors vilja att resa till ett annat land och mörda kristna. Rekryteringen av IS-krigare är i sig själv ett kvitto på att Sverige misslyckats med att integrera människor som kommer hit.

 

Dessutom blundar vi ofta för den rent teologiska biten av detta. Det finns element i den miltanta versionen av islam som uppmuntrar till detta. Om detta råder det ingen tvekan. På många sätt vill dessa människor hämnas mot den upplysta delen av världen vi lever i. Det är inte bara mot vissa folkgrupper i Mellanöstern de strider utan i förlängningen är det ett krig mot oss, mot vårt sätt att leva, mot våra värderingar. Därför borde det givetvis vara förbjudet att både resa dit och mörda och även att komma tillbaka till Sverige efter att man har gjort det.

Människor som lever sina liv i en annan del av vårt djupt splittrade land (där kanske den skarpaste gränsen numera går mellan stad och land) ser Bagdad Bob tala om en verklighet de inte känner igen. Jag är helt med på att öppna mitt hjärta. Också för att våga prata och skriva om det som är svårt och känsligt.

Vi blir allt färre som gör det i offentligheten.