Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Marcus Birro: Om nu vi bryr oss så lite om Gud, varför väcker han sådana starka känslor?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Man kan mäta hur mycket ett land bryr sig om Gud.

Man frågar folk hur viktig de tycker att Gud är i deras liv och de svarar. Enligt sådana undersökningar är Gud oviktig för svenskarna. I själva verket är Sverige enligt dessa tariffer ett av världens mest sekulariserade länder. Ändå är det fascinerande med vilken iver vi så gärna vill slippa Gud. Skolverket tappar alla koncept och förbjuder präster att säga "Gud välsigne er" till sommarlängtande skolbarn.

Stilla undran. Om nu vi bryr oss så lite om Gud, varför väcker han sådana starka känslor?

Det är samma sak med Gudshatande grupper som ändå är beredda att ta alla strider som finns för att få gifta sig i kyrkan. Fast de egentligen inte vill. Vad handlar det om? En barnslig bekräftelse från en Gud de inte tror på och människor de föraktar i hemlighet.

Om vi nu inte bryr oss om Gud i Sverige, varför är det då viktigt att ingen präst säger tre ord till våra barn, tre ord som bär allt det ljus och all den värme som den tvåtusenåriga traditionen av Jesus och Gud burit med in i vår civilisation. Vi tar de orden igen: Gud välsigne er. Dessa tre ord vägrar skolverket prästerna att säga. Det är så bisarrt att man inte tror det är sant.

Det är som en sketch med Lorry, utan humor.

 

Mitt i detta Gudshatande folk finns det sedan föräldrar som gärna reser sig upp ur groggsoffan för att höra av sig till "Ring P1" och förfasa sig över att sektliknande skolor tvingar in deras barn i en fördärvlig kyrka under en timma per år. Är alla dessa föräldrar lika engagerade i sina barns liv på internet? Bryr de sig om vilket mörker som finns i deras barns liv? Bryr de sig om sina barn med samma iver när de kommer hem efter en sin första, andra, tredje fylla? Bryr de sig när de inte kommer hem alls? Vad säger dem om sig själva när de vaknar upp i fel säng efter att ha varit otrogen på konferensen? Är de lika rättrådigt ivriga när de står packade och håller in magen och dräglar på skorna när gymnasietjejerna drar in på krogarna?

Hur kan man anse att Guds välsignelse är så fördärvig?

 

Sverige är ett besynnerligt land. Vi står lite nostalgiska och leende bredvid de förbannade bussflaken med aspackade ungdomar som drar runt på gatorna, inte många är förbannade över dem. Men Gud, som vi egentligen inte bryr oss om, gör oss skit­förbannade. Det är inte så att det är föräldrar till mus­lim­ska barn som reagerat. Det är mest ateistiska föräldrar som varit pådrivande i att slippa prästens väl­signelser.

Kyrkan borde självklart sätta ner foten och visa lite självrespekt. Vägra skolorna att komma dit om de inte kan hantera en välsignelse. Stå upp för er själva för en gång skull. Sluta utplåna er själva bara för att få folk i kyrk­bänkarna.

Vad säger allt detta om Gud i vårt land? Att han bryr sig om oss också när vi tror att vi inte bryr oss. Grejen är ju ändå att vi bryr oss. Jag har inte träffat en enda människa som inte har andligt grubbleri. Alla när en längtan att lära känna Gud. Också ateisterna. Kanske allra helst ateisterna. De är helt absorberade av Gud.

Den svenska sekulariseringen är en lögn. På alla fronter. Gud bryr sig inte om vårt tvivel. Och vår likgiltighet inför Gud är helt enkelt inte på riktigt. Gud berör. Även om vi inte vill tro det.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!