Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Marcus Birro: Nu läser jag att många applåderar när ett fik i Stockholm vill förbjuda barn

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi är ett land och ett folk som berömmer oss för vår frigjordhet, för vår jämställdhet, vår tolerans, vår vidsynthet och vår modernitet.

Vi är i takt med tiden. Vi står längst fram.

Men det samhälle vi byggt de senaste tio, femton åren är ett cyniskt samhälle. Det är ett land för de redan trygga. Det är ett land för egoismen och cynismen.

Vi är ett folk som kollektivt förvandlar tiggare till elaka organiserade brottslingar, som gör om behövande vårdtagare till kunder, våra gamla till påsar av nästan dött kött.

På akutintagen staplas människor i korridorer. Sjuksköterskor och andra inom vården slår larm på larm men ingenting händer. Sverige är ett dike, en grop av regn och mörker.

Man kan mäta ett lands andliga status genom att se efter hur det landet behandlar de i samhället som har svagast eller ingen röst alls.

De sjuka, de gamla, knarkarna, fyllona och fansken som man sade förr. Vem talar för dem?

Ingen.

Barnen då? Vem slår ett slag för barnen? Vi är bra på att ta hand om våra barn i Sverige. Eller är vi det? Så länge barn inte inkräktar på vårt förbannade ego så älskar vi dem. När barn däremot är barn och gråter, skriker, och springer runt mellan borden på ett café, då vill vi helst inte veta av dem. Jag får en känsla av att de flesta av er älskar era barn så länge ni slipper vara med dem. När ni kan fly dem via långa resor utomlands i tjänsten eller bara lämna bort dem för en fylleweekend i Barcelona.

Barn inkräktar på allting av värde i våra liv och vi verkar ha väldigt svårt att acceptera det.

Tänk om det är så att man inte kan ha barn och förverkliga sig själv samtidigt. Tänk om man faktiskt får göra avkall på en del av sitt ego för att barnen ska ha det bra.

Jag skrev om barnen och äktenskapet för någon vecka sedan och fick löpa gatlopp nerför de sociala mediernas backar och krön. Jag framförde den livsfarliga tanken att ett upphävande av egot i kärlek för sina barn kan vara en anledning att stanna i ett förhållande och jag blev behandlad som om jag slagit ihjäl någon. Det är okej. Jag är van.

Nu läser jag att många applåderar när ett fik i Stockholm vill förbjuda barn. Människor vill slippa spring runt borden. Människor (på Kungsholmen i huvudstaden åtminstone) vill sitta i fred och ventilera sina bekymmer för varandra och inte bli distraherade av skrattande småbarn som drar dem i rockärmen.

Heja Sverige.

Vad blir nästa grej? Förbjuda utvecklingsstörda? Hörselskadade? Italienare?

Man borde förbjuda förbjudarna. Förbjud alla förbannade caféägare som ser barn som fiender, som ser barnen som hot.

Människor som känner sig hotade av barn har med största säkerhet ett väldigt stängt hjärta och vem vill spendera trettio spänn för en kaffe med skummad mjölk hos en människa med ett stängt hjärta.

I Bibeln, ni vet den där boken om Gud och Jesus som vi också gjort oss av med, står det:

Låt barnen komma till mig. Och hindra dem inte. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in.

Jesus visste att barnen går först. I Sverige applåderar folk när de förbjuds att alls komma in på fik.

Grattis, Sverige.