Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Marcus Birro: Man rör sig inte fritt och ostraffat mellan folklighet och elit i det här landet

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Svensk offentlighet är som de där ryska dockorna. Under en fråga ryms en annan fråga, och under den ytterligare en.

 De stora, inflytelserika kulturmänniskorna slåss nu för att Slussen ska bevaras, eller i alla fall inte förvandlas till galleria. Galleria är ett av de vidrigaste orden kultur­eliten vet. Gallerior kryllar nämligen av vanligt folk. Sådana där som småmyser framför Melodifestivalen och gärna promenerar i gallerior och handlar sladdar på Clas Ohlson.

Nästa docka heter just Ohlsson, fast Bengt i förnamn. En av landets bästa skribenter och författare riskerar sitt anseende genom att ifrågasätta den kollektiva, unkna och slentrianmässiga vänsterspasm som kultureliten i det här landet har fallit i de senaste fyrtio åren.

 Jag beundrade Bengt Ohlsson redan innan hans klarsynta analys av det kulturpolitiska läget i Sverige.


Det är nog ingen överdrift att påstå att jag själv fallit offer för nämnda kulturvärlds totala brist på respekt. Man rör sig inte fritt och ostraffat mellan folklighet och elit i det här landet. Vid flera tillfällen har jag av en uppskattad kulturcelebritet fått rådet: "Sluta med dina pajaskonster. Sluta vara med i tv. Sluta skriv om italiensk fotboll. Sluta lisma för Kristdemokraterna. Du är bättre än så."

 Där har vi en av de centrala dockorna i hela den här farsen. Människor som själva sitter med sina tunga arslen i de viktigaste sofforna och på de finaste kultursidorna anser sig vara "bättre än så." Alltså förmer än andra. Det är så de bygger sin makt. De exkluderar folk i stället för att inkludera dem.

 Deras förakt för vanlighet är avskyvärd.

 Problemet (ett av många) uppstår när skribenter, poeter, musiker, författare och andra som bankar på den där tunga dörren av guld in till stipendier och kontakter, i rädsla för att missa en glipa eller en lucka, håller käften. Alla är så förtvivlat rädda om sina positioner att de allierar sig med makten.

 Därför är det extra modigt av Ohlsson att faktiskt riskera något. Han är delvis i samma smet som han nu drar runt sleven i. Det svenska kulturlivet är plågsamt inavlat. Det är ett kotteri av inbördes beundran vars främsta mål är att behålla en maktordning där de själva är något bättre än de andra, de som drar runt på matkassar med vitamin­berikad spagetti och köttfärssås på burk.

Jag har under flera år rört mig mellan vad folk skulle klassa som solidarisk vänster och kristen höger.

 Jag har kommit till slutsatsen att den så kallade kristna högern är tusen gånger mindre fördomsfull än den så kallat solidariska vänstern. Svensk vänsterrörelse är plågsamt intolerant. Deras mediala platt­formar dryper av hat och elakhet. Den "kristna högerns" solidaritet med de utsatta, med de svaga och de hemlösa är praktisk och direkt.

 Det är kyrkans folk som är ute och bjuder uteliggarna på kaffe och ostmacka. Vänstern ägnar sig åt att plocka heder och ära av meningsmotståndare på Twitter och Facebook.

Oberoende av varandra hade igår Linda Skugge och Sven Wollter var sin text publicerad i ärendet. Skugge skriver här i Expressen att alla bara försvann när hon "kom ut som blå".

 Sven Wollter skriver i DN att Bengt Ohlsson har "sällat sig till det lite tokroliga - dumma - vänster­kultur­elit - alias - Göran Hägglund-gänget".

 Klassisk härskarteknik. Att klassa in ett helt gäng människor som dumma.

 Med sådana vänner, behöver svensk vänster inga fiender.