Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Marcus Birro: Karl Bertil visar för oss att Sverige är ett land i totalt och skrämmande sönderfall.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den svenska högern är som en ravin. Alla som kommer i närheten kanar ner och försvinner.
Kristdemokraterna har utplånat sig själva i sin iver att vara alla till lags. KD har gett upp det enda som givit dem existensberättigande. Solidarisk moral, etik och tydlighet i filosofiskt politiska frågor har helt utplånats från agendan.
Nu står jag en bit utanför och ser hur hela havet stormar. Det är en sorglig syn. Det enda som är mer sorgligt är den mediala hetsjakten på ett parti som inte utgör någon fara för någon längre.
Att ge sig på KD är just nu enbart vulgärt, billigt, den allra simplaste formen av värdelös drevjournalistik. Vad alla dessa självutnämnda påvar borde ägna sig åt är att granska den riktiga makten i stället, Moderaterna, Miljöpart i et, de förbannat rika och ständigt pengakåta rikskapitalisterna som tjänar pengar på våra åldringar.
Sverige är ett avskärmat land. Vi rör oss i slutna led, svarta väggar av tysnad och koder. Ingen rör vid varandra längre. Ingen dröjer med blicken.

Varje jul sedan
1987 har jag ringt min vän Kalle McFaul en kvart före Karl Bertil Jonsson. Vi har ingen kontakt under resten av året, på sin höjd en mening eller två i samband födelsedagar men inget mer. Men varje jul ringer vi varandra och samtalar om Karl Bertil Jonson. Vi plockar ut var sin favoritscen där vi ska tänka på varandra. Det är en sorts ofrivillig tradition som i år går in i sitt tjugofjärde år. Så tänkte vi aldrig de första åren vi hördes av, men snart stod det klart för oss att det är en grej att slå vakt om.
Vi älskar båda Tage Danielsson. I min värld är han den ultimata konstnären. Varmhjärtad, skarpsinnig, idealist, mångsidig och med en befriande distans till både sig själv och delar av den finkulturella värld som försökte kidnappa honom medan han levde.
Han känns märkligt levande, Tage Danielsson. Som om mörkret inte hann i kapp honom.
I söndags var jag på restaurang Kvarnen i Stockholm. Stadsmissionen och en del helhjärtade företag hade bjudit 200 hemlösa på julmat. Isvatten till det. Jag var inbjuden för att läsa en dikt av Tranströmer och det gjorde jag. Efteråt pratade jag med en man som gärna ville samtala om både Gud och den nya ekonomiska ordningen.
Jag brukade se dig på tv, sade han, men förra helgen stängde de av strömmen för mig så nu läser jag dina böcker i skenet av ett stearinljus.

Han sade det
liksom i förbigående, som om det inte betydde särskilt mycket. Jag hade tagit taxi från flyttstressen på Hornstull. Vi har just köpt en lägenhet där, vårt första egna hem, och kontrasten kunde inte vara större från vår inflyttning, och galan på Kvarnen inför alla dessa hemlösa människor som åt av den goda maten med god aptit och den där taxin rullade mig tillbaka sedan genom vinterns första blöta snöfall och jag läste Romanska Bågar av Tranströmer, den där dikten om att vara stolt att man är människa, och flera av gästerna på Kvarnen kunde den där dikten utantill och då tänkte jag på att Fredrik Reinfeldt mest lyssnar på Magnus Uggla och kanske inte kan Romanska Bågar utantill och jag tänkte också att han kanske borde läsa den, till och med lära sig den utantill, eftersom det ibland känns som om hans hjärta är väl svart och väl slutet. Poesi kan tända upp det där mörkret.

Jag lärde mig
en del den där timmen på Kvarnen. Jag kunde fly fort sedan, tillbaka till mitt skrämmande välbeställda och småborgerliga liv. Men jag vet varifrån jag kommer. Jag vet att det är ett fingerknäpp mellan mig och sönderfallet.
Jag behöver påminna mig själv om det. Inte bara på lördag klockan 19.00 när Danielssons tidslösa saga om Karl Bertil visar för oss att Sverige 2011 är ett land i totalt och skrämmande sönderfall. Enda skillnaden nu är att de fattiga håller käften. Eller att vi andra vägrar lyssna.