Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Marcus Birro: Kanske är det vårt värsta brott, vi som går förbi tiggare utan att ge.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag möter den första tiggaren på vår gata.

Han har en kopp vid sina fötter men har lämnat sin plats vid trottoarkanten och rotar nu med armen ner i sopnedkastet som någon boende har glömt låsa. För de låser sopnedkasten på vår gata.

Tiggare nummer två och tre sitter på var sin sida av den hårt trafikerade Långholmsgatan. Jag går förbi en av dem. Hennes kopp är helt tom.

Utanför Frälsningsarmén, ett av få tillhåll i Stockholm där den praktiska solidariteten är ett signum och inte bara flummig teori, sitter den fjärde tiggaren. Han har några mynt i sin kartong.

Utanför ICA en bit längre ner sitter tiggare fem och äter en smörgås som en kvinna har givit till henne. Eftersom jag sitter på fastspikade cyklar på gymmet tvärs över har jag sett att en äldre kvinna ofta kommer med mat till henne. Kvinnan som äter smörgåsen ser ut som ett jagat djur. Hon äter som om någon skulle komma och ta smörgåsen ifrån henne.

 

I trappan ner till tunnelbanan sitter en man med huvudet mot bröstet. Han ser ut som han sover. Han sitter där hela dagarna, nästan varje gång jag ska till tunnelbanan ser jag honom sitta där, precis så där. Han har en vit lapp som det står något oläsligt på. I utrymmet vid dörrarna till tunnelbanan sitter samma kvinna som jag sett massor av gånger och säger något på bruten svenska om att hon är fattig. Jag går förbi henne utan att ge något.

På tunnelbanan går fyra halvtaskiga musiker med dragspel på och spelar och tigger och på pendeln mot Upplands Väsby, efter att jag klivit av vid Centralen, går en ung kvinna runt och lägger små lappar vid allas säten och går sedan runt och plockar upp dem igen. Ingen har givit henne en spänn. Inte jag heller.

 

Jag tar mig alltså från mitt hem på Södermalm till släktingar i Upplands-Väsby och jag har mött tolv olika tiggare.

Eller har jag mött dem? Har jag sett dem? Har jag låtsats om dem? Har jag hjälpt dem? Varför väcker deras påflugenhet ett sådant motstånd hos mig? Deras agressiva fattigdom provocerar mig. Jag söker, och finner oftast, skäl och anledningar till att inte hjälpa. Jag tänker att de nog hör ihop i en liga, att de utnyttjas av en sorts fattigdomens hallickar, att de alls inte egentligen behöver sitta där, att de säkert träffas på kvällarna någonstans och hånar och förlöjligar de stackars dumma svenskar som trots allt ger en tia eller mer.

Min första tanke är inte att hjälpa dem utan att jag störs av dem. Jag störs av tiggare. Vad betyder det? Min tanke är att det borde gå att förbjuda dem, borde gå att få bort dem från våra gator. Vem gör det mig till? Vad gör det mig till?

När den unga kvinnan går förbi mig och plockar upp lappen hon givit ut rabblar hon något som låter som en förbannelse. Kanske förbannar hon mig där jag sitter med min bok och mina hörlurar och min blick medvetet dröjande genom fönstret. Kanske förbannar hon mig inte för att jag inte ger henne några mynt, utan för att jag faktiskt blir rädd för henne, kanske förbannar hon mig inte för att jag inte ger henne en tjuga utan för att jag inte ens ser på henne, inte låtsas om att hon finns. Kanske är det vårt värsta brott, vi som går förbi tiggare utan att ge. Kanske är det okej att inte ge men att vägra möta dessa människor med anständighet är sannerligen inte okej.

Mitt brott är egentligen dubbelt. Jag vägrar ge av mitt överflöd och jag undviker att bemöta de här människorna med ett enda gram anständighet. Jag skäms över mig själv. Är jag ensam med att känna så här? Hur ska vi göra för att komma till rätta med allt detta? Och var börjar vi?