Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Marcus Birro: Jag tänker på honom som en god vän som reste ut i ett krig jag glömt namnet på.

Jag står på Västerbron, uppe på krönet.
Båtarnas vita segel som händer över det blå vattnet. Stockholm som en hägring för en luffare i finkläder. Det är allt jag blev, en luffare i dyra kläder.
Jag är glad för det.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag håller Milo hårt i handen. Jonna ser höjdrädd ut, bakom oss kommer min mamma med Mimmi i barnvagn. Vi har bott några dagar i Stockholm. Under hela tiden har jag ängsligt sneglat bort mot Västerbron. Vi bor precis där den fäster, på Söder, en brant kurva ner mot träden och båtarna på Långholmen.
Varje liv har ett soundtrack. Det kan vara filmmusiken till "Dirty Dancing", det kan vara Ulf Lundell eller Imperiet. Det kan vara Lars Winnerbäck, Melissa Horn eller Anna Ternheim. Broder Daniel skrev musiken till mitt liv. Gitarristen Anders Göthbergs hypnotiska melodislingor definierade oss, beskrev oss. Tillsammans med Henrik Berggrens geniala texter visade Broder Daniel att det fanns en parkeringsficka för sådana som oss. Vi som drömde stort. Vi som irrade runt i regnet. Vi som tog nederlagen, inte som män, utan som små, rädda pojkar.
Vi som målade oss med kajal och fäste stjärnor under ögonen.
Kom inte och säg att det var på låtsas! Våra liv är aldrig på låtsas. Det är en lögn ironikerna försöker pulvrisera oss med. Deras skräck för allvar gör de m elaka.
Anders Göthberg tog bilen till Västerbron, stannade den, klev ur och hoppade. Han är död nu. Det är tre år sedan men när jag ser en dokumentär om Broder Daniel på nätet känns det helt overkligt. Jag kan inte ana förödelsen som dagligen straffar hans familj. Inte ens när jag står på Västerbron och ser min familj, människorna jag älskar mest på hela jorden, nervöst småskratta sig ner mot andra sidan, mot Kungsholmen kan jag ana med vilken kraft mörkrets raspiga röst måste ha skrikit i hans huvud det där dygnet.
Vi delade samma stad de där åren. Under åren har jag fyllt mig med tusen andra skuggor, med musik, människor, röster, framgångar och bakslag. Men grundtonen är den samma. Grunden är fortfarande ett osedvanligt vackert trasigt rockband från en av Göteborgs finaste skolor. Broder Daniel blev allt det jag drömde om men aldrig kunde bli. Jag blev det här istället, en luffare i finkläder som skriver böcker ibland.
Jag kände aldrig Anders Göthberg. Men jag känner honom nu. Hans musik sjunger sina sånger i blodet. Jag tänker på honom som en god vän som reste ut i ett krig jag glömt namnet på. Vi ska alla dit. Vi bepansrar genom livet, flyr så gott vi kan, med det vi har. Ändå är vi på väg. Mot ett slagfält i ett land utan namn.
Jag önskar så att jag hann berätta för honom hur mycket han betydde. Varför gjorde jag inte det? Hade det spelat någon roll?
Vattnet under mig glittrar. Båtarna flyter söndagslångsamt. Det är september och sommaren är snart slut.
En tanke återkommer där uppe på bron. Om jag knyter allt jag gjort av värde runt handleden och hoppar, sjunker jag då?
Jag fortsätter ner till familjen. Milos keps har blåst av, den seglar ut över räcket, ner mot vattnet. Han springer efter den en bit men stannar när jag ropar på honom, och vänder sin ledsna blick upp mot mig när jag lyfter honom i famnen och kramar honom hårt och länge.
- Du ska få en ny keps, Milo säger jag och han knyter sina små armar runt min nacke, som en blomma.
Hur länge kan jag skydda honom mot den här världen?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!