Marcus Birro

"Jag hade blivit som Maud Olofsson fast värre, bara gråtit hela dagarna"

Publicerad
Uppdaterad
Jag hade nog blivit en rätt usel partiledare. Jag hade blivit som Maud Olofsson fast värre, bara gråtit hela dagarna.
Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Suttit i min kammare (i stället för som poet på kammaren) och gråtit över människors fasansfulla illvilja och cynism.
Lika bra att råka ut för allt det där som skribent i stället.
Politiken är som ett förgiftat råttbo. Den ständiga utsattheten slipar bort människan bakom masken. Rollen blir deras liv. Det personliga, det ständigt varmt pulserande, måste skyddas och under tiden lär de sig att enda sättet att värna om mjukdelarna, det innersta i att vara människa, är att klä sig i rustning.
Jag måste vara en idiot som ville in i den världen. Jag har fortfarande en rätt löjlig, naiv liten dröm som går ut på att man försöker vara den man är, så långt det går, och att man står för det man tycker, så långt det går. Som ett led i denna rörande, patetiska lilla dröm, valde jag att kandidera till partiledare för ett litet parti som ingen röstar på, men alla har åsikter om.
Det blev inte så. Till råga på allt och mitt i eländet fick jag sparken från ett tv-jobb där de inte ansåg att det är förenligt att ha en åsikt och prata med människor med andra åsikter. Det går överallt annars, men inte i tv. Ni som tittar förväntas inte kunna hantera en programledare med åsikter.
Som om det fanns människor utan åsikter. Som om tv-tittare är så korkade att de får svettningar och panikattacker om mannen i kostym som leder debatten råkar fälla ett eget tyckande i debatten.

Vi har journalistisk åsiktsfobi i det här landet. Objektiviteten är ett av de finaste orden en journalist vet. Precis som politiker för-lorar sig också journalister sig i rollen, i myten om sig själva.
De drog ut i strid en gång för länge sedan, med viljan att förändra världen men slutar sedan i förtid vid ett slitet skrivbord och dränerar sina texter på allt blod i en ängslig skräck över att vara medmänsklig, närvarande, partisk och subjektiv.
Den opartiska journalisten finns inte. Objektiviteten är bara en mask, en sorts masspsykos vi förlorat oss i. Det skulle aldrig falla mig in att nervärdera ett reportage i "Kalla fakta" signerat Gustav Fridolin bara för att han sitter i riksdagen för Miljöpartiet. Jag vet vad han står politiskt men det är ett förtroende jag får av honom, sedan är det upp till mig att själv bilda mig en uppfattning om det han beskriver och talar om i sitt reportage.
Nu jobbar Fridolin inte som reporter längre, utan är briljant språkrör för sitt parti.
Själv ansågs jag dock allt för politiskt färgad för att kunna leda ett debattprogram i TV4 och fick alltså sparken.
Jag konstaterar det och rusar sedan vidare in i nya, spännande projekt.
Det allra bästa med att vara skribent, en lätt åldrad skribent dessutom, är att man slipper plocka med tusen masker varje morgon. Jag är den jag är. Jag går ut med det här lite gråa, degiga, trötta ansiktet och jag vänder det mer än gärna mot himlarna.
Mina dubbla nederlag i veckan berättar två saker för mig. Dels är politiken nog inte redo för ängsliga nybörjare som bara drivs av hjärtlig övertygelse. Politiken verkar allt för känslokall för det. Dessutom är det skillnad vilket parti man bekänner sin sympati till för att få vara med och göra tv.
Jag har slutit fred med dem båda. En del onödigt hårda ord blev sagda. Jag sträckte ut min hand till både den politiska och den tv-mässiga världen och jag kände enbart ett löst, slappt handslag.
Att hålla objektivitetens och politikens slappa hand var som att känna fingrarna av ett drunknat lik runt handleden.
Jag hann undan i tid.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag