Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Marcus Birro: Jag blev fråntagen mitt värde, mitt kött och mitt blod

Foto: Cornelia Nordström
Nu för tiden möts vi utan att träffas, och utan att se varandra i ögonen.
Det offentliga samtalet sker i ensamhet. Någon skriker högt från sitt lilla upplysta rum i världen och någonstans svarar en annan i samma ton.
Skärmarna glöder.
Tangentborden skälver.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Med en sorts perverterad emfas reducerar vi varandra till åsikter. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att vara av kött och blod på denna virtuella mötesplats.
2009 stängde jag ner min blogg efter att ha mottagit en del fasansfulla kommentarer. När hatet sätts i rullning är det svårt att stoppa det.
Jag blir fråntagen mitt egenvärde, mitt kött och blod.
Jag reduceras till ett namn, en ravin att ösa ner sin avsky i.
Det är hatet som sätter dagordningen.

Att stanna kvar bland bloggarna är således att acceptera att bli påhoppad. Jag får rådet att lära mig skilja på min privatperson och den offentliga skribenten. Jag kommer aldrig gå med på det.
De kan aldrig avkräva mig på mig själv.
Till sist tröttnar man på att vända den andra kinden till.
Till slut läcker mörkret in. Då blir man ledsen och att bli ledsen är det största brottet du kan göra dig skyldig till i den här världen.
Visar du dig svag en gång kommer de aldrig sluta jaga dig. För de älskar att förlöjliga din svaghet.

Hela min litterära gärning, varje bok, varje krönika, varje blogginlägg har handlat om att nå ut med en varm hand i det här ösregnet som utgör tillvaron.
Allt jag gjort har handlat om att räcka fram det här rörande, dumma och blödande hjärtat på ett silverfat mitt i stormen.
Jag är en mycket ynklig man. Jag har aldrig gjort någon hemlighet av det. Jag reagerar väldigt sällan med huvudet.

För detta har jag fått löpa gatlopp bland bloggar och på Twitter.
När man har en offentlig plattform för sitt skrivande är det rimligt att det man skriver granskas och kritiseras. Jag har inga problem med det. Jag får dagligen kritik för det jag skriver.
Av alla.
Läsare, lyssnare, tittare, vänner, förläggare, lektörer, familj, redaktörer, producenter, programledare.

När jag skriver en roman skriver jag säkert två, tre stycken innan jag och alla blir nöjda. Tanken med skrivande är att det ska beröra.
Men jag kommer aldrig acceptera att det slentrianmässiga hatet ger sig på MIG i stället för det jag skrivit.
Det heter ju att man ska leken tåla. Men villkoren är inte lika. Det är inte samma lek längre.
Den avsky som riktats mot mig och min familj den senaste tiden är inte ny, men fortfarande förbannat ohederlig och grotesk.
Jag läser om att folk vill att jag ska dö, att jag är sjuk i huvudet, att min mamma är ett spritluder, att de önskar att jag och mina barn ska dö
i en ”lyckad olycka”, att jag koketterar med min sorg. Man kan låta bli att bry sig.
Man kan dra upp tån ur den där skitfloden. Men det är också en fråga om tolkningsföreträde.

Varför ska jag lämna över makten till idioterna? Har inte jag, som blödig, överkänslig och patetisk poetjävel också rätt att våga visa mig ledsen över hatet som visas mig?
Hur rättfärdigar man detta personliga hat?
Jag tror helt enkelt du som läsare skiter fullständigt i det. Så länge det inte är du och dina barn som drabbas. Det är klassisk mobbarteknik. Den som inte mobbar, och inte blir mobbad, smyger helt enkelt ut bakvägen när mobbarna börjar snurra sina handdukar.

Men varför är det jag som ska behöva lämna när jag älskar den där världen? Jag anser mig ha rätten att vara exakt så ofullständig, så känslig, så överdrivet livrädd som jag vill utan att riskera att bli pissad på av hatiska människor jag aldrig träffat. I vår flyttar vi till Italien, jag och familjen. Det känns mer och mer som en flykt än något annat.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!