Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Marcus Birro: Glad att jag fick uppleva en del av hans magi

I torsdags föddes en blivande drottning och jag tänker att varje barn är ett konungabarn, ett mästerverk av Guds design.

Jag önskar alla barn fick samma varma välkomnande ankomst till världen som Estelle.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Samma sak, fast tvärtom, är det ju med döden. Inför den är vi alla lika. Det är samma naiva men helhjärtade tro och dröm om att slutet inte är slutet, om att stigen inte helt plötsligt bara tar slut.

Inför döden står vi alla ensamma. Vi hör oss själva på avstånd. De levande är så upptagna av sig själva och fyller sina liv med vind.

Döden som en sluttande äng en sommarkväll när det inte blir riktigt mörkt.

En konstnär lär sig mycket om döden eftersom döden upptar hans tankar och hjärta. Erland Josephson jobbade med de stora diktarna i filmvärlden, Ingmar Bergman och Andrej Tarkovskij.

 

Han levde nära döden som skådespelare. Själv minns jag honom i Scener ur ett äktenskap och inte minst för sin oerhörda insats i det nedtonade, långsamma och poetiska mästerstycket Nostalghia.

Jag minns honom också som Jacobi, juden som med Guds hjälp får tillbaka Fanny & Alexander till sin mor när de blivit kidnappade av den onde biskopen.

Delar av filmen Nostalghia spelades in i Rom och när jag bodde där förra vintern gick jag förbi torget där en av scenerna spelades in. Staden Rom har en del att vara stolt över. De var också stolta över att Nostalghia bitvis spelades in där. Hela tavlan med texter och bilder är en hyllning till Erland Josephson.

 

Han är unik i sitt slag också på det sättet att han vågade vara konstnär fullt ut. Han vågade ta det han gör på blodigt allvar. De som kände honom, jag gjorde det inte, kan berätta om hans humor, hans vänlighet och värme. Han jobbade nära Bergman och var dessutom god vän med honom. Men ändå lyckades han stå helt fri från honom och stå stolt i sin egen rätt.

Sverige var ett stort, blomstrande kulturland en gång i tiden. Minns ni det? När SVT sände tevedrama på lördagskvällar och miljoner bänkade sig framför just Scener ur ett äktenskap, Natten är Dagens Mor eller Hemsöborna. Nu jublar vi åt Melodifestivalen i stället och det är kanske inte sämre, bara annorlunda.

 

För att bibehålla sin andliga spänst måste man göra aktiva val. Man måste bryta flödet av idioti och meningslösheter som väller över oss. När vi gör det kärvar det i systemet ett tag men sedan känner vi att vi faktiskt värkt giftet ur kroppen. Vi behöver inte vara slavar under underhållningen.

Josephson spelade med i flera så kallat “svåra” filmer. Men det enda svåra med dem är att de visas allt för sällan på teve eller i en bio nära dig. Livet är svårt ibland. Livet är faktiskt svårt rätt ofta. Då kan konstnären spela en roll som gör att vi känner igen oss i hans liv och på det sättet känner vi oss mindre ensamma.

 

Erland Josephson var en av de sista i sitt slag. Det storslagna med honom är hans ödmjuka framtoning.

Hans på pricken insatta empati. Han ÄR inte sina roller men han spelar dem på ett sätt som är mer trovärdigt än om han blivit sin roll. Han kunde stå ensam på ett svart golv med en matt lampa brdvid sig och läsa ur telefonkatalogen och få folk att sitta trollbundna. Han var helt transparent. Han var blod och hud och ögon men allt det där hade han bara blivit given som ställföreträdande ansikten och kroppar. Han ställde hela sig själv till tjänst för konsten och lyckades genom livet spela människor som vi som publik kunde spegla oss i och hämta tröst och kraft hos.

 

Det är stort. Det blir inte större. Erland Josephson är en av landets viktigaste skådespelare genom alla tider. Hans död ändrar inte på det.

Han överlever oss alla. Sådana är villkoren för konstnären. Jag är glad att jag fick uppleva en del av hans magi.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!