Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Marcus Birro: Gardells ståuppshow av Gud är flottigt egocentrisk och högst medelmåttig

I höstas blev jag kontaktad av SVT. De undrade om jag ville medverka i ett nytt program om tro. Jonas Gardell skulle vara programledare.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De är väldigt angelägna om min medverkan och ger ett seriöst och trevligt intryck. Mitt schema i höstas var läskigt och omänskligt stressigt men vi lyckades faktiskt hitta en eftermiddag på ett hotellrum i Stockholm.
En reporter och en kamerakille kommer dit och jag sitter i en soffa och talar fritt om min tro, om tvivel, och på direkt uppmaning från reportern, om de sorger jag gått igenom i livet och hur dessa påverkat mig som människa och i min tro.Jag har varit extremt öppen med mycket som hänt och händer i mitt liv. Jag är inte särskilt unik. Eller i alla fall lika unik som du. Jag spiller inte ut mina tankar om tro överallt eftersom tröttsamt missionerande i min värld är en meningslös akt av icke-kärlek och egoism. Däremot talar jag gärna om min tro om någon frågar. Jag skäms inte ett dugg över att vara katolik. Inte heller att tvivlet och sökandet är en del av denna tro. Jag gillar moraliska rättesnören.
Jag förstår inte riktigt människor som säger sig "tro på något" men inte Gud. För mig är allt detta något just Gud. Jag tror inte heller alls på att man kan plocka det man vill ha av religionen och sedan snickra sig en progressiv, välanpassad individuell Gud som aldrig ställer några krav utan alltid bara lallar med vad man än gör, hur man än lever, och hur man än behandlar sig själv och sina medmänniskor.

Någon vecka innan första programmet med Gardell skulle sändas fick jag ett kort mejl från redaktionen som utan att förklara meddelade att hela intervjun med mig var bortplockad. Jag ställde en fråga om varför med vändande e-post men fick inget svar. Nu ska gudarna veta att tv-tittarna nog klarar sig utan mig (i höstas var jag med överallt) men jag såg ändå med viss spänning fram emot premiärprogrammet för att få en förklaring till varför vårt samtal helt plockats bort.
Förklaringen dansade fram i trailer efter trailer, och i stort sett under varenda bildruta hela programmet. Förklaringen hette Jonas Gardell. För att vara en fritänkande, liberal och öppenhjärtig grubblare är det hemskt att se med vilken lismande iver han ger sig på allt heligt.
Allt av värde i tron pissar han på. Han har missuppfattat det allra mest grundläggande i alla former av relationer, och kanske särskilt den mellan Gud och människa. Nämligen ödmjukhet. När man närmar sig Gud bör man sänka tonen, skruva ner sitt ego en aning.

All den brist på empati
och värdighet som han beskyller katolikerna och nästan alla andra troende för, den står han för själv. Det krävs ett hjärta av sten för att resa till Rom och förbli hycklande, raljant och ignorant framför Peterskyrkan. Det är starkt gjort. I Gardells värld ryms ingen dialog. Hela hans liv är uppbyggt på en monolog.
Tron är varje medmänniskas allra mest innerliga relation. När Gardell väljer att göra en flottigt egocentrisk och högst medelmåttig ståuppshow av Gud är det allra mest sig själv han förlöjligar. Gud är inte där Gardell är. Han är någon annanstans, kanske i dialog med alla miljoner människor runt om i världen som insett att tron handlar om allt det Gardell inte står för: solidaritet, ödmjukhet, tolerans, värdighet, lågmäld ton.
Jag är till slut riktigt lycklig över att inslaget med mig klipptes bort. Jag vill nämligen inte heller vara där Gardell är.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!