Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Marcus Birro: Flinck angrips just där han är som mest sårbar

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Thorsten Flinck svek oss i lördags. Vilken revansch det var. Vilket storslaget långfinger i ansiktet på alla som längtat efter att få se honom skämma ur sig.

Jag brukar inte jubla framför Melodifestivalen, men i lördags jublade jag. (Faktiskt två gånger, The Soundtrack of our lives var också fantastiskt bra.)

Många hade hoppats på att få se en svårt neddrogad jävel falsksjunga sig igenom kvällen. Många hade nog velat se honom ramla, sluddra, skämma ut sig.

I stället briljerade Flinck med ett närmast perfekt framförande. Hans närvaro fick alla andra i den där lokalen att försvinna från jordens yta. Han kom från en annan värld och dominerade Melodifestivalens första deltävling fullständigt.

För detta ska han dock straffas. När programledaren, med sedvanligt ironiskt leende, vill ha en "Thorsten-kram" är det precis vad hon får.

En handpåläggning och sekund senare är hans olycka gjord. I veckan har Flinck spikats upp på korset. I mikrouniversum kallat Twitter, där varenda jävel kan höra dig skrika, förvandlas Flinck till en avskyvärd demon, en snuskgubbe, ett äckel, en fasansfull patriark med våldtäktsambitioner.


På det hela taget inget nytt. Twitter är en lägereld för meningslösa strider och kvasifilosofisk upprördhet. Jag vet. Jag är skyldig till den saken själv med allt för jämna mellanrum.

Värre är det att en av landets mest framträdande kulturprofiler, Jonas Gardell, under hela kvällen på Twitter raljerar runt Flincks flitigt omskrivna leverne. Hans av folket sönderälskade man Mark Levengood skojar också, om att Flinck antagligen skulle ramla ihop där på scenen om han inte "reste sig igen".

Även andra komiker driver med Flinck och påminner om hans bakgrund. Överhuvudtaget dräller det av lata komiker, som tror att hat är synonymt med mod.

De flesta känner till Flincks stökiga leverne. Han har en tuff resa både bakom och antagligen också framför sig. Låten han framförde i lördags var en stark betraktelse över att överleva, också när demonerna sliter i sina kedjor.

En sång om allt det som exempelvis Jonas Gardell en gång själv tog strid för.

Det är beklagligt och lite sorgligt när förkämpar för det goda själva förfaller åt slentrianmässig elakhet.


Thorsten Flinck angrips just där han är som mest sårbar, hans kamp mot missbruk och död. Det är så futtigt, så fult, så lågt.

Kritikerna mot Flinck tar täten i detta ständiga raljerande mot allt som inte passar in. Människor som sitter trygga hemma i soffan, med miljoner på banken, och under humorns täckmantel föraktar.

Det mest beklämmande händer sedan, när fler än jag (som möjligen kan avvisas som en humorbefriad prettogubbe) antyder att belackarna kanske missade målet där i tevesoffan.

Då kommer samma försvar som alla bekväma, oinspirerade komiker använder sig av: det är ju bara ett skämt! Dra åt... om ni inte fattar det!

 

När ska någon enda orka reagera mot dem som anser att de kan skriva och säga vad de vill om folk så länge de hävdar att det är humor?

I alla andra sammanhang är det den drabbade som har tolkningsföreträde. Men inte här. Det är den som angriper som kommer undan genom att säga att det är "roligt".

Det är då det slår mig. Thorsten Flinck skulle kunna använda samma retorik om sin felplacerade hand: "Det var humor, fattar ni inte det kan ni dra åt helvete".

Fast han skulle inte komma undan med det. Med all rätt för övrigt.

I rättvisans namn ska inte andra komma undan med det heller.