Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Marcus Birro: En viking på äventyr i Rom, det är jag det

En viking på äventyr i Rom, det är jag det.
Det kryllar av folk i Rom. Mest gapiga amerikaner, svala fransyskor och spanska skolklasser. Dessutom beräknas tre miljoner polacker hit om några dagar.
Den förre påven, Johannes Paulus II ska helgonförklaras den 1 maj och hans landsmän förväntas ta över hela Rom.
Men här finns också en hel del svenskar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har varit i Rom tillräckligt länge för att bli uppriktigt glad över att höra småländska, göteborgska eller skönt sjungande stockholmska i gränderna. På Olimpico i lördags satt ett större svenskt sällskap bakom. De höll på Roma. Det värmde mitt hjärta.
Rom blir som en kvinna man älskar. Man är stolt och lite förundrad över det oerhörda i kärleken men mest är man stolt.
Lite likadant är det med svenskar utomlands. Vi älskar att höra folk prata om oss. Vi bygger till stora delar vår identitet på vad andra tycker och tänker om oss. Det är en rätt bedräglig plattform för existensberättigande men den är samtidigt djupt mänsklig.
Italienare man pratar med återkommer hela tiden till några punkter. Dels handlar det om Sverige som ett rent, städat, och ordnat samhälle. Ett land där tågen går i tid och allt är rent och prydligt. När jag berättar om svensk infrastruktur och beskriver hur eländig och överjävlig gågatan i en svensk småstad ser ut en söndagsmorgon är det som om de inte hör.

Vidare pratas det
om ett omhändertagande samhälle som något gott. Jag säger att det är precis tvärtom numera, att Sverige med ett leende håller på att montera ner all kollektiv gemenskap, att det är tufft att vara sjuk, att det är ännu tuffare att vara fattig, och att alla uppmuntras att klara sig själva.
Jag berättar också att de fattiga i hög grad röstar på högern och när jag får den relevanta frågan "varför" har jag inget bra svar.
Vi älskar våra fördomar och inrutade föreställningar. Hemma är Italien en bananrepublik som styrs av en lallande fåne som lata, okunniga idioter röstar fram gång på gång. Hemma är Italien ett land i kaos och upplösning. Men Sverige är närmare sönderfall än Italien. Här kommer miljoner ton känslor upp till ytan. Här ventileras tusen tankar varje dygn. Italiensk tv förs ofta fram som ett skräckexempel från helvetet. Men de mest sedda programmen har inte plötsligt halvnakna dansade tjejer i direktsändning, utan är debattprogram som ingående och med inlevelse talar om de svårigheter som Italien genomgår och de möjligheter man står inför. När man vänder och vrider på stenar är det inte märkligt att det börjar stinka. Men det är nödvändigt att vrida och vända, gräva och forsla bort tusen ton mörker om det alls ska bli möjligt att få ett bättre land att leva i. I Sverige gör vi på ett annat sätt, vi gömmer undan. Vi staplar vårt mörker som gammal ved.

På sista tiden
har det krupit in en del oroande tendenser i mitt nya italienska liv. Jag sitter halvt förlorad i drömmar om mörka skogar, långa avstånd och gungande bryggor ut över svenskar insjöar. Jag lyssnar på Lundell och Mauro Scocco. Jag går långa promenader med händerna på ryggen.
Det som Thåström sjunger: "Jag har flytt landet så många gånger att jag tappat räkningen för länge sen, men sanningen är den att jag är typiskt svensk".
Man måste resa bort för att hitta hem. Det är en gammal poetisk klassiker, en sanning som är lätt som en fjäder i teorin, men rätt blytung i verkligheten.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!