Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Marcus Birro: Det var mitt fel att tågen ständigt var försenade

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Man måste älska SJ.

Jo, man måste. Livet blir mycket enklare då.

Jag har haft svårt med kärleken till SJ. Under åtta år bodde jag i Norrköping. Eftersom jag inte har körkort har jag varit utlämnad åt SJ. Det är lite som att placeras på institution. Man fostras av en väldigt hård och rätt kärlekslös arg tant i urinfärgad filtkjol. Man inser tidigt att man nog gör bäst i att hålla sig på mattan eftersom det bara blir värre för en själv om man ställer till med kaos eller bus.

En gång gjorde jag det. Efter en fullständigt galen kedja av katastrofer fann jag mig strandad (ännu en gång) utanför ett plågsamt stängt biljettkontor i Hallsberg. Det är inget fel på Hallsberg. Men Hallsberg är en dörrmatta till järnvägens allra svartaste helvete. Jag skrev en krönika om hur uselt behandlade vi hade blivit av personalen på tågen, personalen på bussarna som sattes in (det tog fyra timmar för en buss att hosta sig fram till stationen i Hallsberg) och personalen i telefonen. Jag skrev en krönika om att SJ borde förbjudas att ens knuffa en kundvagn framför sig.

Det borde jag inte ha gjort.

Jag fick nämligen ett svar ifrån en anställd på SJ. Han skrev att jag fick skylla mig själv eftersom jag hade, som han skrev, dålig karma.


Av alla svar jag fått i skrivna debatter är detta det allra bästa. Enligt vår vän på SJ var allting mitt fel! Att jag inte sett det. Uppenbarligen var jag en sten på rälsen i mitt tidigare liv, det var därför jag blev snäst åt av personal från SJ. Det var MITT fel att tågen ständigt var försenade.

Då lärde jag mig älska SJ. Man kan inte annat än älska en motståndare som skyller försenade tåg på dålig karma.

Några år senare gav jag ut en roman som utspelar sig mycket på tåg. Eftersom Johanna och jag vid det tillfället precis vunnit "På Spåret" talades det om att ge en intervju till tidningen Kupé som finns på tågen. Gärna, tänkte jag. Det tänkte dock inte tidningen Kupé som hittade ett flera år gammalt blogginlägg och genast bestämde sig för att stoppa intervjun helt.

Enastående roligt. Maffia på riktigt, liksom.


Eftersom jag är flygrädd har jag alltid åkt väldigt mycket tåg. Jag är författare och poet, jag älskar tåg, det ligger i mitt blod. Ihop med dålig karma då uppenbarligen.

Att sjunka ner på sin plats i första klassvagnen (det är det minsta jag är värd) och se landskapet rusa förbi utanför fönstret är tid för kontemplation. Jag lär mig mer om mig själv under en tre timmars tågresa mellan Stockholm och Göteborg än jag gör under en månad i terapi. Dessutom är Mannerströms trerättersmiddag, som man kan lägga till på sin förstaklassbiljett, verkligen god och extremt prisvärd. Jag har skrivit mer om tåg än någon annan nu levande författare. SJ borde rada upp samtliga sina medarbetare och tacka mig för all den reklam jag ger deras företag.


Men jag älskar SJ ändå.

Trots att jag genom mina tidigare liv är en garant för att tåget just jag sitter på kommer bli plågsamt försenat.

En gång mötte jag dessutom kärleken i Hallsberg. Vi tog in på stadshotellet där och kom inte ut på en hel helg. På det sättet lyckades jag omvandla dålig karma till en något mindre dålig karma, om vi säger så.