Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Marcus Birro: Det spelar ingen roll om jag färgar håret en gång i veckan och suger in kinderna

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ibland snubblar man över livet, som en gammal farbror.
Man stupar rätt ner, som ett fyllo. Man slår tänderna i asfalten. Man kommer upp på darriga ben och ser sig omkring. Allt är förändrat. De unga är yngre. De gamla inte fullt så gamla längre. Man tonas ner. Man skruvas ner som en gammal veke.
Man lyser svagare. Hjärtats röda signaler når knappt utanför revbenens fängelse.
Man är äldre. Det har verkligen hänt. Under så lång tid har man suttit på krogarna eller bland vännerna och pratat om det, om dubbelhaka, hängbröst, ölmage och tunt hår. Och så en dag när man vaknar kan man inte dölja det faktum att man är en gubbe. Man har förvandlats över natten. En ond fe, en sårad ängel, har hemsökt en under natten och rört vid en med sitt svarta glitter och nu sitter man där på sängkanten med fötterna i ett par (gubbiga) tofflor och man hasar ut i badrummet och den där spegeln måste ha gått sönder för det sitter en annan man i den, en främling med påsiga kinder och grått hår.

Vem är den där gubben i spegeln som ser ut som han sovit under en bilkross under natten? Vad heter han? Vem släppte in honom?
Jag dricker inte, jag tränar regelbundet, jag försöker låta bli hamburgare och pizza. Men det hjälper inte. Ingenting hjälper längre. Det här går inte att smita undan. Det spelar ingen roll om jag färgar håret en gång i veckan och suger in kinderna eller håller in magen (även när jag är ensam) för ingenting kan ändra på det faktum att jag är en gubbe nu.
Jag är medelålders. Jag är gammal. Jag är inte ung längre och det var länge sedan jag var det. Jag är förbi. Jag är inte längre i fas med tiden. Jag slirar efter allt som händer.
Jag är en avhakad gammal korvvagn på ett tivoli som stängt för säsongen.
Mina försök att stanna tiden är fåfänga och patetiska. Mina timmar på gymmet blir ett farthinder på sin höjd.

Tanken slinter också, var 1991 tio eller tjugo år sedan? Tjugo! Hur är det ens möjligt?
En författare mognar med åren. Jag är en bättre författare idag än när jag debuterade som tjugoåring 1992.
Jag trodde på allvar att jag skulle stanna där. Att det gick att hamra ner en flagga på det där krönet och att vi skulle stilla oss där runt tjugo, tjugofem.
När jag ser fotboll blir jag glad att höra när någon är rutinerad och varit med länge. Sedan får jag höra att spelaren i fråga ändå är sju, åtta år yngre än jag. Men alltså redan gammal!
Så det är väl lika bra att hänga tillbaka munkjackan, landslagströjorna, Dr Martens-kängorna. Jag är en Dressmann-nörd nu. Jag är man med slips. Jag är en man bland män. Jag är medelålders. Jag är en man mitt i.

Men när jag
drömmer står jag fortfarande utanför, en pojke på en pall som försöker nå upp till dörrhandtaget. Vad finns där bakom? Mer död? Eller tio tusen liter liv att andas?
Den här skräcken för döden och åldrandet är flottigt självcentrerad. Men den är mänsklig. Den är rörande naiv och patetisk.
Det är en väldig tur att jag snart ska till Rom, den eviga staden. Varje morgon ska jag ta min promenad nere vid Forum Romanum och klamra mig fast vid två tusen år gamla pelare i en desperat omfamning. Där kommer jag vara ung.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!