Marcus Birro
Svensk sommar är synonym med fylla. Spriten är skoningslöst solidarisk. Missbrukarens totala nederlag ser likadant ut i ett slarvigt uppslaget tält som inne i villan på Djursholm. Jag tänker på paret Rausing som hade alla pengar i världen, flera stora hus sammanslaget till ett enda med flera våningar. När polisen tar sig in där hittar de Eva död i en hög med kläder och gammalt skräp. Rummet är litet, stanken outhärdlig. Rummet är tejpat och förseglat. En knarkarkvart. Inga pengar i världen kunde förhindra denna sjabbiga död. Så fungerar missbruket.
Sommaren är högtid för mänsklig degradering. Vuxna män i shorts och sandaler som hasar runt hel- eller halvpackade. Flickor som står och skriker i timmar utan anledning. Unga män som slåss med lyktstolpar.
Gågator förvandlade till en scen ur "The Walking Dead". Ölmagar som sandsäckar vid barerna. Fylla, otrohet, slagsmål, minnesluckor, våld, våldtäkt. Nästan alla brott som begås i det här landet har med sprit eller droger att göra. Det är så man vill kräkas på hela skiten.
Varenda stad med (brist på) självaktning ställer ut tält på trottoarerna, bokar artister, säljer langos och tysk korv. Det spårar ur, polisen får låsa in slagskämpar och fyllon som inte anser att de är fyllon. Långt många fler har problem med spriten än vi tror. Allt slutar i sprit och misär men på morgonen har städarna gjort rent och fint.
I går var jag på en stor festival i Uppsala. Den har funnits sedan 1983. Jag har hört talas om den och nästan alla viktiga människor i Stockholm har i olika grad och av olika anledningar avrått mig från att åka dit. Ungefär 12 000 deltagare har festivalen. Deltagarna kommer från ungefär 60 länder. Det kryllar av glada barn.
Det är nu jag blir nyfiken. På två saker. Dels på vilken sorts festival det är, och dels varför så många människor, med bekymrade miner, och med en sådan iver avrått mig från att åka dit.
Det är nu det märkliga börjar. Jag ser ingen fylla alls. Jag ser bara och överallt människor som skrattar, leker, äter och roar sig tillsammans med sina barn, med vänner och släktingar. Ingen dricker sprit.
Jag pratar med ledningen för festivalen och de berättar det inte behövs någon extra polisbevaknings alls, under hela veckan som festivalen pågår.
Festivalen är viktig för Uppsala. Hotell, camping, stugbyar och vandrarhem är fullbelagda av familjer som går på festivalen och går på möten, konserter, författarmöten eller bara spelar lite fotboll på någon av planerna.
Åk inte dit, Marcus, har jag blivit avrådd, de är inte kloka. De är farliga.
Jag går på ett möte och hör en fantastisk kvinna, Berit Simonsson heter hon, som pratar om livet, rädslor, kärlek och Gud på ett sätt som träffar mig rakt i hjärtat. Ingen domedag, inga pekpinnar, ingen aggressiv retorik alls.
Om denna festival går det inte att läsa någonstans förutom i tidningar med mycket begränsad upplaga.
Jag ser bara ren glädje, oförställd glädje hos barn och vuxna och jag antar att jag måste vara hjärntvättad eftersom det är Livets Ord som ordnar den här festivalen men när jag åker därifrån, känns det faktiskt inte som det är jag som är hjärntvättad.
Ingen har försökt pracka på mig någonting. Jag är inte medlem, inte övertalad, inte överöst med något annat än en ren och uppriktig glädje över att en del människor uppenbarligen kan ha kul utan att supa skallen i bitar.
Om jag är hjärntvättad, vad är ni då?