Marcus Birro

Marcus Birro: Det som inte går att bevisa är en stor del av mitt liv

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Världen styrs av          matematiker. Det är viktiga män och kvinnor med staplar, siffror och diagram. De lyckas på något sätt förminska allt mänskligt så att det ryms i en uträkning. Ingenting är mystiskt eller oförklarligt. Allting går att omvandla till fysisk och riktig verklighet.

 Jag har varit på kant med (en sorts matematisk formel det också) matematikerna ända sedan den dagen på högstadiet när vår lärare i matematik funnit ett nytt, djävulskt på påfund för oss harhjärtade drömmare.

 Matematik med bokstäver...

 Jag fattade ingenting. Ord var heliga, siffror obegripliga, så jag räckte upp handen:

 - Ja? undrade matteläraren.

 - Det är en bokstav i mitt mattetal.

 - Du ska göra om den bokstaven.

 - Till vad?

 - Till en siffra...


Matematikerna älskar sina          siffror. De kan sitta i timmar och flytta sina siffror mellan olika diagram. När världen en dag slås ur bruk och dömer sig själv till underhållning kommer matematikerna vara attesternas överstepräster.

 De säger sig kunna förklara en förälskelse med fysiska lagar.

 De säger sig ha räknat ut att Gud inte finns. Varför? För att det inte går att bevisa att Gud finns.

 Matematikerna låter sig aldrig svepas med av känslor. De har satt klorna i nästan varenda kultursida i hela landet. Allting ska sönderdelas, silas genom genusfilter, förödmjukas, förminskas, reduceras. Som om konsten och kulturen OCKSÅ var matematik.

 Det har fått till följd att de flesta inte längre läser kultursidorna fast kulturen borde vara det som ligger närmast varje medmänniskas innersta hemlighet. I stället har kulturen blivit en inbördes klubb med kollegiala blinkningar, kotterier och en, låt oss tala i klarspråk, en sorts upphöjd skitnödighet som har väldigt lite med kultur att göra.

 Den ansträngda och tillkämpade krångligheten på kultursidorna är en stor synd. Kultursidorna exkluderar i stället för att inkludera. Det är en stor skam och en rätt vanlig syn bland matematikerna.

 Hit hör också föreningen Humanisterna. Christer Sturmark är deras kanske tydligaste förkämpe och hans närmast rättshaveristiskt slungande vrede och vilja att skriva insändare och debattartiklar har också lett fram till Humanisternas djärva matematiska slutsats:

 "Gud finns nog inte..."

Lägg märke till det där lilla ordet "nog".

För, hemska tanke, tänk om Humanisterna och resten av matematikerna har fel.


Tänk om det          faktiskt är så att ingen kan mäta vad som händer i mitt hjärta när jag läser en dikt av Dan Andersson. Tänk om ingen formel kan göra rättvisa åt den kärlek jag känner för mina barn. Tänk om mina förälskelser genom livet inte låter foga sig i en matematisk stol och tänk om hela mitt liv ingår i en stor plan, tänkt, planerad och given mig av en kärleksfull Gud.

Tänk om det jag känner när jag sitter i en kyrka inte är av denna världen. Humanisterna har helt enkelt fel. Gud finns. Inte nog. Han finns.

 Allting av värde som har hänt mig har varit av sådan natur att världens allra matematiker inte varit i närheten av att formulera det. När jag tänker tillbaka på mitt liv är det ingenting av det rent världsliga som tar någon plats. Det mystiska, det mytiska, den hela tiden på gränsen dansande kärleksordet, är det som tar mest plats. Det som inte går att bevisa är en stor och väsentlig del av mitt liv.

 Det är bevis nog för mig.