Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Marcus Birro: Det är en befrielse att det äntligen mullras och protesteras bland sköterskorna

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har som reumatiker (och före detta fyllo) haft mycket med sjukvården att göra.

Allt har sannerligen inte varit bra.

Jag skrev en bok om hur empatilöst och tafatt vi blev bemötta av sjukvården i samband med att vår första son föddes och dog.

Men sjukvården är inte en enda enhet. Den är flera enheter. Alltid, även de gånger då medlemmar ur läkarkåren slarvade eller visade en bödels brist på empati, så var alltid vårdens änglar, sjuksköterskorna och undersköterskorna navet kring vilket verksamheten kretsade.

Läkarna var hastiga förbifladdrande rockar. Undersköterskorna stod pall och tog sig tid. Det krävs en ängel för att man ska känna sig trygg medan hon samtidigt sticker en nål i armen och tömmer en på blod. Inte många har den egenskapen.

Nu är det som med alla änglar, både himlens och de här på jorden. Vi har tagit dem för givet. De har också själva gjort sig skyldiga till det genom att inte protestera mot usel lönesättning. Därför är det en befrielse att det äntligen mullras och protesteras i dessa led.

Sist jag satt i väntrummet och väntade på min tur hörde jag en äldre kvinna säga till en väninna: Den enda revolution jag skulle kunna tänka mig att delta i är den som landets sjuksköterskor drog i gång.

Jag höll med, fast jag inte sade något.

Det är skrämmande hur vi felprioriterar människor i det här landet. Män och kvinnor som sysslar med pengar, fastigheter och aktier är värda massor av pengar medan människor som dagligen sliter med att ta hand om oss andra när vi blir sjuka tjänar skamligt uselt.

En sjuksköterna med 28 år (!) i yrket, varav 25 som undersköterska, tjänar enligt uppgift 21 550 kronor i månaden.

Är det rimligt?

Nej, det är skamligt. Det är en provokation mot hur vi en gång drömde vårt samhälle, starkt, stolt byggt underifrån, med anständiga löner och drägliga arbetsförhållanden för grundpelare i en solidarisk och värdig demokrati.

Medan trycket på vården hela tiden ökat står sjukvårdens frontsoldater, sjuk- och undersköterskorna kvar och trampar på samma oanständigt låga lilla lönefläck.

Jag välkomnar deras vrede och beslutsamhet. Jag välkomnar deras stridsåtgärder. Jag hade gärna också välkomnat den politiska vänsterns helhjärtade engagemang men jag hör som vanligt ingenting därifrån.

Argumentet att en strejk skulle kunna bli samhällsfarlig håller inte. För det är bara ett bevis på att deras yrken må vara kall men de ska inte ha lön som ett kall, utan lön som ett riktigt, värdefullt, oersättligt yrke.

Beviset för deras betydelse och det enda argumentet man egentligen behöver för att ge dem rätt i lönesnacket, är just att en av samhällets grundpelare hotar att rasa om de strejkar.

Precis så viktiga är landets undersköterskor och landets sjuksköterskor. De utgör navet på golvet och i grunden av hur ett bra samhälle bör byggas. Ge dem anständiga, värdiga löner. Höj deras  löner nu. Låt oss bygga ett anständigt, värdigt Sverige.

Tycker ni jag börjar låta som en politiker?

Gärna det. Jag hoppas att riktiga makthavare vågar sluta upp längs samma led och kräva deras rättigheter. Och jag hoppas sköterskorna orkar och vill ta striden. Ni är värda den striden, och ni är värda stridens seger också.