Marcus Birro
Jag läser att Belgien vill kunna erbjuda aktiv dödshjälp åt svårt sjuka barn. Jag förutsätter att man då också i statens namn vill kunna erbjuda döden åt något äldre barn när de slungas in i tonårens melankoli och tungsinne. Begreppet "Är du lönsam lille vän" får plötsligt en ny och fruktansvärd innebörd.
Sedan tidigare kan ju sjuka äldre få hjälp att avsluta sina liv. Det är ett sådant oerhört brott mot livets heliga värdighet. Jag inser att det finns liv som till det yttre saknar värdighet. Men det finns en plan med tiden som ges en människa. När en annan människa går in och saboterar denna gudomliga ordning bryts många heliga band.
När jag var arton år ville jag dö. Många nerviga, klena unga män har gått i samma svarta tankar. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att ta mitt liv när jag full som en sjöman vinglade ut på ett halt och regnigt tak i Gårda. Under några månader såg jag verkligen ingen mening med mitt liv. Gud var för de andra.
Jag höll mig undan. Tills jag insåg att Gud inte rört sig. Det var jag som fäktat med armarna för att undkomma.
Även om jag ville dö så ville jag egentligen inte dö. Jag såg ingen utväg. Men jag är i detta sammanhang väldigt kortsiktig. Det finns en Gud som har överblick över våra liv, som skapade oss, som givit oss våra chanser och som utmätt vår tid. Det är inte alltid jag ser hela bilden. Det som ser ut att leda oss vilse tar oss till världens vackraste glänta, en ljus, sakral, helig plats mitt i mörkret.
Mitt i döden segrar kärleken. Det finns inget liv, menar jag, som är så uttjänt att det vore bättre att dö! Inget liv förtjänar döden!
För på gränsen till det eviga mörkret skjuts en pil av ljus rakt in i våra hjärtan. Som ljudet från när några församlade samtidigt vänder blad i Bibeln. Fjärilens vingar en tidig morgon i Maj. Ett leende. En varm hand. En god bok. En enda människa som bryr sig.
Vad händer med ett samhälle där var och en av oss anser oss ha rätt att själva definiera vad som är rätt och riktigt?
Eftersom vi kollektivt hyllar vår samtid som den på alla sätt bästa världsordningen, och därmed förkastar, förtalar och förlöjligar vår egen historia, lägger vi ett värde i att avveckla de eviga sanningarna.
All utveckling är inte av godo. Att ständigt och snabbt göra sig av med våra förfäders sanningar och värden leder till stor andlig och känslomässig misär i vårt land.
Att vilja leka Gud och sätta oss till doms över liv och över död är ett stort sår mitt i vår tid. Detta uppror mot Gud är ingen stolt revolutionär handling... Alla människor är här av en anledning. Alla människor äger rätten, som även är en skyldighet, mot Gud, sig själv, sina medmänniskor och sin familj att kämpa för liv så länge liv finns.
Att staten Belgien vill hjälpa sjuka barn att dö är synonymt med mord.
I Bibeln, 1 Kor 10:23 står det "Allt är tillåtet - men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet - men allt bygger inte upp."
Vi äger inte rätten att statligt sanktionera döden för ett enda liv någon gång. Liv är heligt. Livets okränkbara värde är en evig sanning.