Marcus Birro

Marcus Birro: Att älska är svårt

Foto: Cornelia Nordström

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

"Det finns inget rent kvar", sjunger Thåström i Imperiet från 1985.

 Det är knappast renare nu. Det mesta är en sorts sugande gyttja av futtigheter. Ingenting får vara heligt längre. Allt ska släpas  i smutsen. Det uppfattas som progressivt och radikalt att omänskliggöra grundläggande värderingar som livets okränkbara värde, Gud, kärlek och sexualitet.

 Allting säljs till lågt pris. Vi tror oss göra en god affär när vi skänker bort våra kroppar, vår tro och vår värdighet. Vilket  misstag det är.


Vår samtid är en kran som vi öppnar och glömmer bort. Allt av värde rinner ur oss.

 Gud är det särskilt populärt att håna. Till och med i kyrkan. Vilken obarmhärtig skam att Svenska Kyrkan, med ett darrande leende får man förmoda, öppnar sina dörrar för befängda konstnärers fixering vid nedmonterandet av allt heligt.

 Jesus blir bög i läderbyxor och alla stumma ateister nickar med i samförstånd. När en annan konstnär gör rondellhundar av profeten Mohammed förvånas vi över de troendes indignation och förtvivlan. Konstnären lyfts in i värmen och prisas för sin medelmåttighet.

 Som om dessa ständiga attacker på troende skulle vara modigt. Som om uppluckrandet av tro, helighet och tröst, skulle vara en ärbar bedrift. Vilket misstag det är.

 Det är bara lathet. Det är futtigt och ovärdigt. Alla kan hata, det är enkelt. Att älska är tusen gånger svårare.


Det är varken progressivt eller beundransvärt att spotta på folks tro. Det är billigt och enkelt. Det är att dundra in med en bulldozer i ett hav av öppna dörrar.

 Människor som lever sina liv utan något heligt missar flera dimensioner av tillvaron. Det är en helt och hållet magisk värld där döden inte är det slutgiltiga mörkret, där trygghet är på riktigt, där samtalet med Gud är en kärleksrelation genom livet, där trösten finns bara en liten bit bort, precis där ljuset bryts.

 Människor utan känsla för helighet kommer en dag upptäcka att livet planas ut, att tillvaron går ner för landning på en enda grå åker av värkande vardag. Det finns mysterium som inte går att lösa, men som lättar på förlåten och skänker dig lugna drömmar alla stormiga nätter.


Det finns en saga som väntar på att bli läst, men  slarvar man bort sitt liv på världsliga ting, på fyllor, plast och cynism, så missar man den där sagan. Mysteriet förblir olöst. Sagan blir aldrig läst.

 Utan helighet kommer dina tårar aldrig sluta rinna. Om du envisas med att trampa på allt heligt, och blundar för miraklet, kommer du aldrig hitta  källan till de där tårarna. Din kran kommer stå öppen tills allt ditt ljus har runnit ut och du sitter ensam,  yr och full av mörker och vind.

 När du hånskrattar åt min tro eller min svaghet är jag inte längre där. Jag är där trösten är.


Livet har ett okränkbart värde, långt bortanför allt politiskt korrekt och slentrianmässiga konstruktion. Ni kan håna tills all luft runnit ur er. Ni kan förstöra med all er kraft. För vi andra är inte ens där längre. Vi andra har rört oss bort från det som drar ner och utplånar oss.

 Tidens nycker, människors längtan att splittra och söndra, våra naiva försök att slå oss ut ur en andlig ordning, är korta sekunder av tillfälliga segrar. Hatet är hårt, smärtsamt men kort. Kärleken har ett långt minne och du ryms i detta minne, du också.

 Mysteriet står kvar, även om du inte bryr dig om att lösa det.