Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Människor söker efter frid och sammanhang som räcker längre än till nästa fylla

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Är alla religioner jämnbördiga? Är allas Gud rätt Gud?

Frågorna infinner sig och vägrar lämna mig efter att 6 miljoner medlemmar i Svenska kyrkan begåvats med en ny ärkebiskop som i grunden avsagt sig sina kristna värderingar.

Hon tror inte att Jesus är enda vägen till Gud och tror varken på jungfrufödsel eller himmel och helvete. Hon är naturligtvis i sin fulla rätt att tycka detta. Men problemet uppstår när hon ska vara svensk kristenhets främsta talesperson. Ett grundläggande krav hos en sådan människa borde rimligen vara att hon faktiskt är kristen.

Att i fjäskande för den härskande samtiden montera ner den kristna tron kommer heller inte locka mer folk till kyrkan.

Människors andliga längtan tar sig helt andra uttryck. Människor söker efter frid och sammanhang som räcker längre än till nästa fylla, nästa världsliga, övergående kick.

Jag har under en tid rest runt i kyrkor och det som efterfrågas är precis motsatsen till all den flottiga politisering och det förytligande av andligheten som Svenska kyrkan ägnar sig åt. Människor längtar efter mål och mening med sina liv men möts allt för ofta av en sorts blaskig McDonalds-andlighet där allting som utmanar samtiden och livsföringen skalas bort i rädsla över att stöta bort folk. Men också krav kan vara kärleksfulla.

 

Alla vägar bär inte till Gud. Vi som kristna kan inte gärna tro att Buddha eller Mohammed är lika mycket Gud som Jesus. Vi har byggt vår västerländska demokrati på kristna värderingar. Kristendomen kommer med väldigt solidariska och grundläggande värderingar om allas lika värde. Det har också alltid hos kristna funnits en vilja att praktiskt hjälpa de fattiga och utsatta. Detta tror jag även agnostiker och ateister kan vara överens om.

En god vän till mig var i Nepal nyligen, som är ett hinduistiskt land. Med blivande ärkebiskopens logik är det en religion och tro som är jämvärdig med kristendomen. I Nepal lever massor av människor sämre än råttor. Nepal är uppbyggt med olika kaster.

Längst ner på den skalan finns de kastlösa, Badifolket, som för att inte besmitta de från högre kast är hänvisade till att bo i enkla hyddor långt ute på landsbygden. De äger ingenting. Det finns ingen mat och inget vatten. Flickorna där, åtta och nioåriga barn, våldtas och misshandlas av främmande män systematiskt och skoningslöst, enligt svenska organisationen Love Nepal som jobbar med att rädda flickorna. Allt sanktionerat av den hinduistiska tron.

Hur kan denna vidriga människosyn vara lika värd som Jesus Kristus lära om allas lika värde?

Jag menar inte att vi kristna alltid har rätt. Mycket hemskt har begåtts även i Jesu namn. Men vi kan inte blunda för att vår civilisation, själva grundbulten i vårt demokratiska samhälle, skruvats dit med hjälp av den kristna tron.

 

Många universitet startades av kristna. Sjukhus, bibliotek, omsorg av alla slag, har dragits i gång och sedan skötts av människor med brinnande tro. I dag är det de kristna som är ute och ägnar sig åt praktisk solidaritet på våra gator.

Vi ska inte vara arroganta och inskränkta. Men vi ska inte hyckla heller. Vägen till Gud går endast genom Jesus Kristus. Den kristna tron här i Sverige är faktiskt grundläggande mycket bättre än till exempel den tro som praktiseras i Nepal.

Det gör oss inte till människor som är värda mer än andra. Men det gör oss stolta över att faktiskt vara en del av ett solidariskt och människovänligt samhälle.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!