Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

"Många feminister siktar på fel saker"

Jag har alltid haft svårt för att kollektivt fördöma människor.

Den aggressiva avarten av feminismen ägnar sig ofta åt att skuldbelägga alla män. De ser system och strukturer överallt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det märkliga är att dessa strukturer enbart finns så länge konstruktionen tjänar deras syften. Skulle man börja tala om andra grupper av människor på samma sätt skulle man bli kallad rasist, reaktionär och intolerant.

Men med män spelar allt sådant ingen roll.

Dessutom diskvalificerar många feminister stora grupper av män från att alls ha åsikter och känslor i vissa frågor. Den värsta sortens människa är en vit, medelålders heterosexuell man.

Jag alltså. Och många andra män som dagligen och i praktiken tar jämställdheten på allvar. Fäder med passionerade hjärtan och innerliga ambitioner att vara en god motkraft mot alla former av könsmaktordning.

Men det räcker inte.

Rasismen mot män tar inte hänsyn till verkligheten. Om teorin och verkligheten krockar vinner teorin. De goda exemplen sorteras undan. Liksom allting annat som skymmer sikten.

Själva kampen i sig är målet. Kriget ger näring. Det är en sorglig utveckling.

Jag ser väldigt många fantastiska män i min vardag. Män som med självklarhet tar plats i sina barns liv, män som älskar att ta ett steg bakåt när det behövs, män som vill lära sig själva och sina barn verklig solidaritet. Män som heller inte önskar beröm eller applåder för vardagens och livets självklarheter.

Men när de sedan ska spegla sig i samtiden är spegelbilden helt skev. De klumpas ihop till en svart, sörjig deg.

Många feminister siktar in sig på fel saker. De väljer godtyckligt sina fiender. De skövlar runt i ett sorts ständigt skyttegravskrig där ingen vinner.

Det största problemet med detta är att de verkliga striderna aldrig tas. Medan namnkunniga kvinnliga kulturarbetare hånar marginaliserade manliga debattörer, och under tiden som en icke-fråga som kvotering i bolagsstyrelser rasar runt i ingenmansland, blir flera viktiga frågor liggande.

Dit hör människohandeln. Kvinnor från hela världen säljs som slavar i Sverige. Det talas ibland om världens äldsta yrke. Här har vi män som aldrig köpt en människa och aldrig skulle komma på tanken att göra det heller, faktiskt ett ansvar att tydligt ta avstånd.

Det är verkligen stenåldern att en kåt man med pengar kan köpa en annan människa.

Så länge det finns ynkryggar till män som är villiga att skövla unga kvinnor mot betalning kanske det ändå kan vara läge att berätta att de allra flesta män INTE köper kvinnor. Om man lyssnar på debatten kan man få intrycket att de flesta män enbart är kåta, hatiska djur som bygger sina liv på att håna och hata dygnet runt. Så är det inte. De allra flesta män är precis tvärtom.

Jag skäms inte över att vara man. Jag är stolt och glad över det. Jag anser mig ha tolkningsföreträde till mitt eget liv och jag ingår inte i någon struktur eller system. Jag vill inte bli ihopklumpad med våldtäktsmän, kvinnomisshandlare och sexköpare. Men med det skrivet är det också sant att jag och andra bör bli tydligare med vad vi tycker om de människor som utnyttjar andra människor för sina låga drifters skull.

Dimman ligger tät över slagfältet. Många beskjuts för vad andra gjort. Kom upp ur skyttegravarna. Sträck ut en hand. Bjud in till samtal och möten. Vi står här och väntar på er. Vi har stått här rätt länge nu. Välkomna upp och in.

De svåra frågorna kräver nya förhållningssätt.

Tillsammans kan vi göra den världen till en bättre plats för oss själva och våra barn.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!