Marcus Birro

Kunde inte detta patetiska svårmod blixtrat till i november, när allt ändå är kamp

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Under hela den förfärliga vintern längtar jag efter sommaren och när den väl kommer blir jag vemodig och sorgsen.

Vad handlar det om? Vet ni?

Jag sitter på min terapi och jag skriver mina böcker men jag blir inte klokare på den här meningslösa sorgen.

Sorgen är en del av mig. Den bygger sitt svarta, kraxande bo någonstans i mig och sedan samlas stormfåglarna och gör mig nedstämd och svårmodig.

Sommaren ska ju vara bara armar om varandra, kulörta lyktor och strandpromenader. Sommaren ska vara förbannad grillning dygnet runt, sandaler av plast och lata dagar vid vågor som rullar in.

Jag sitter på en balkong och skriver bok.

I sex månader bar jag svart vinterrock, stretade på barnvagnen genom snödrivor och under istappar. Södermalm som en krigszon. Bara vinter, hala backar, iskyla och mörker överallt. Nu är Stockholm så vackert att det gör ont. Och här sitter jag som en butter parodi på mig själv.

Är jag ensam om detta vemod just nu? Är sommaren verkligen den fullträff av solnedgångar och perfekta grillade köttbitar som visas mig från Facebook och Instagram? Är hela världen en lycklig familj med vin i smalblåsta glas och drar regnet alltid förbi just er omhuldade och perfekt klippta trädgård?

Räcker bag-in-boxen i flera veckor? Är barnen glada hela tiden? Är din fru glad att ni är tillsammans i några veckor och, ärligt talat, är du lycklig när du är ledig? Eller är du som jag och smyger undan, som i bön, och läser jobbmejl, arbetar lite i smyg, som ett fyllo som gömmer miniatyrflaskor av sprit bakom högtalarna i vardagsrummet ...

Jag skäms lite över allt detta. Det känns lite pinsamt att vilja ta långsamma promenader längs vattenbrynet och lyssna på The Cure medan alla andra dricker öl, skrattar högt och rullar upp jeansen till knäna. Det är som att haka av glädjen någon gång i maj, som en gammal vagn, och sedan går man runt i allt det gröna och letar efter den.

Är det verkligen meningen att detta vemod ska blomma just nu? Kunde inte detta patetiska svårmod blixtrat till i november, när allt ändå är kamp, blött och mörkt? För snart har ju den här jorden gäspat klart och snurrar vår lilla del av världen mot vinter igen och hur smart och underbyggt kommer det kännas då att jag slarvat bort årets vackraste tid på meningslös sorg?

Eller är vi fler? Det kanske är så att det finns fler som känner som jag. Människor som inte heller riktigt lyckas uppbringa rätt energimängd för att vara salig av lycka bara för att solen skiner. Är ni där ute? Ska vi ses en natt under Västerbron och lyssna på skön depprock och beklaga oss lite? Ska vi samlas och besvärja fram lite vinter i den här klibbiga sommaren?

Kanske sitter vi i våra enklaver och rum, med persiennerna på trekvart, och undrar vad det är för fel på oss som inte kan njuta av allt det som alla andra verkar njuta av.

Sverige är ingen schlager eller allsång. Sverige är inte enbart fylla och döda djur på varma galler. Sverige är också ljusets kvarlämnade vemod, långa avstånd, ensamma nätter när mörkret vägrar sluta sin hand om våra liv. Sverige är också den melankoli som kommer av ljudet när vinden går genom gräset, som när en fullsatt kyrka vänder bibelblad samtidigt, så låter vemodet, och så länge vi slåss emot det och inte erkänner det, kommer det fortsätta att ha kontroll över oss.