Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Kräv av nyblivna föräldrar att de ska arbeta mindre

Vi har kollektivt sålt oss till lögnen som säger att vi är vad vi gör, att vårt värde som människor ligger i vad vi åstadkommer.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi blir våra yrken. Vi urholkar vårt eget människovärde. Arbetet är numera det enda heliga vi har kvar. Det verkligt och riktiga heliga i våra liv, kärleken till våra egna barn, familjen, vänskapen, solidariteten med våra medmänniskor, är saker vi löper som dårar för att komma undan.

Våra egna liv hakas av, blir stående på en underbart vacker plats som vi älskade en gång.

Djupt inne i dig finns en glänta där du älskas för den du är men du hittar inte dit längre. Du har bränt alla kartor. Du har slutat bry dig om sådana saker. Ditt eget liv är ett stort svart kärl som du fyller med mörker och regn.

Vårt samhälle är en ruin där vi tror att vi bygger något medan vi i själva verket bara är en hjälpreda i sönderfallet.

 

Arbetslivets ständiga krav på övertid och tillgänglighet gör både oss själva och våra barn sjuka. Unicef har varit med om att ta fram en rapport som visar på detta samband. Debatten uteblir nästan helt. Det fanns en tid när företag insåg vikten av ett nära samband mellan yrket och den anställdes livssituation, när företagen förstod att tid för barn och familj i själva verket är bra för alla inblandade.

Nu är det inte så längre.

Det har gått så långt att det numera är stressrelaterade sjukdomar och depression som är de vanligaste orsakerna till att Försäkringskassan betalar ut sjukpenning. Det är alltså inte bara så att våra prioriteringar är galna, vi blir dessutom både kroppsligt men framför allt själsligt sjuka på kuppen.

Är det då värt det? Den dag du vågar ställa dig den frågan har du också i djupet av ditt hjärta svarat nej på den.

Om vi menar allvar med att ställa barnens välmående först borde vi väldigt snart vidga vissa åtgärder.

 

För det första: Skräddarsy pappamånader. Kräv av nyblivna föräldrar att de ska vara hemma med sina barn det första året och tvinga föräldrar att arbeta mindre under barnets första tio år. Att uppfostra och älska sina barn är rimligen det viktigaste vi kan göra för dem, för oss själva, och i förlängningen också för samhället.

Jag har många gånger hört äldre män som uppriktigt och sorgset i efterhand kan konstatera att de nog arbetade för mycket under tiden som barnen var små, att de missade så mycket, och att ingen befordran i världen kan mäta sig med sorgen att ha missat allt detta.

Väldigt lite av alla de där arbetande timmarna finns kvar i dag. Man har vigt sitt liv åt vind. Flera väsentliga år av ditt liv är blanka, frysta, försvunna.

Barnen har nog klarat sig fint ändå. Men har du det? Hur pass skadat är ditt moders- eller fadershjärta av vetskapen om att inte en enda sekund av all den tid du valde att inte vara med dina barn, någonsin kommer tillbaka till dig?

Jag har helt och hållet ändrat uppfattning i den här frågan.

 

Att skräddarsy tid för fäder att vara hemma med sina barn är inte enbart för barnens bästa. Det är också för fädernas bästa.

Du slet som ett djur för betydelselösa segrar. Du gav de viktigaste åren av ditt liv för att bli bekräftad av främlingar medan ditt eget kött och blod ritade diagram och siffror på ett papper för att försöka räkna ut när pappa skulle komma tillbaka från sitt viktiga arbete.