Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Jag vill inte leva ett liv i bitterhet över att jag inte meddelade mina föräldrar hur mycket jag älskar dem

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi lever våra liv enskilt. Vi strävar efter att så långt det är möjligt frigöra oss ifrån varandra. Det är däför vi kan se på våra medmänniskor, människor som är precis som vi, med förakt, leda och oförstående.

Jag har läst rapporter om överfulla bårhus där människor får vänta på att begravas för att de anhöriga inte har tid. Inte tid för döden. Inte tid att sörja. Inte tid att stilla sig en enda dag.

Det är inte livet som rusar i väg. Det är vi. Livet har inget tempo. Livet är en inbjudande, grönskande dunge men vi lever våra liv på en motorväg och har ingen aning om vad vi missar. Allt bara sveper förbi. Tills vi själva dör en dag. Och då finns det inte längre någonstans att fly.

Vår nutid föder tusen ursäkter för att vi inte ska behöva höra av oss till varandra. Jag har varit likadan. Jag har varit usel på att underhålla vänskapen. Jag har låtit bli att höra av mig trots att vår samtid kryllar av möjligheter att skicka ett meddelande eller skriva något på Facebook. Det är uselt. Jag har inte låtit bli för att jag inte behövt mina vänner, utan för att jag snurrar så många varv upp i mig själv. Det är ren egoism. Pinsamt med andra ord.

Likadan med mina föräldrar. Så många gånger jag skjutit på att ringa dem, säga hej, fråga dem om deras planer för våren, höra med dem om de kanske är på väg upp till Stockholm för att träffas.

Men så händer något som får mig på andra tankar. Äntligen inser jag att tiden tillsammans med de jag älskar på den här jorden inte är evig. Sanden rinner i allas glas, Också i mitt. Också i mina vänners och mina föräldrars glas.

Nu finns en ny hemsida där man kan se hur många gånger man rent statistiskt kommer träffa sina föräldrar innan de avlider. Makabert och provocerande tycker säkert många. Fantastiskt och poetiskt tycker jag.

För vi lever i ett land och en tid som drivit högmodet och egoviljan så långt att vi ifrågasätter livets själva grundpelare, och dit hör döden. Vi har monterat ner och gömt undan döden. Vi kan inte kontrollera den, alltså talar vi inte om den, och så länge vi inte talar, skriver eller läser om döden kanske det kan vara så att den inte finns...

Men dina föräldrar ska dö en dag. Dina barn ska dö. Din hustru ska dö. Och du, min vän, ska dö en dag. Döden och livet. Två syskon. Som kristen tror jag inte att döden är slutgiltig. Det som skrämmer mig med döden är frånvaron, tystnaden och tomheten efter människor som jag vant mig att älska och leva med. Andras död skrämmer mig mer än min egen.

Något av det mäktigaste man kan vara med om är att gå på en konsert med rockbandet Kent och höra tusentals människor sjunga "Vi ska alla en gång dö..." i slutet av fantastiska sången "Mannen i den vita hatten".

Det är raka motsatsen till sorgligt eller makabert. Det är ljuvligt, eftersom det påminner oss om att stunden vi är i just nu är helig och tiden vi har fått är utmätt. Vi är här. Vi lever.

Bara när vi inser hur brutalt oförutsägbart livet är, när livets villkor blir salt på huden, ett hugg i hjärtat, först då förstår vi att i morgon kanske inte finns. Det är kanske försent då. Jag vill inte leva ett liv i bitterhet över att jag inte meddelade mina föräldrar eller vänner hur mycket jag älskar dem. Om de dör i morgon och jag inte ringde för att jag satt i ett inbillat viktigt möte i stället, är det inte säkert att såret kommer läka.

Skjut inte upp din kärlek till en morgondag som kanske inte kommer.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!