Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Jag tror till och med att man är en bättre pappa just för att man inte är en perfekt människa

På söndag är det fars dag igen. Ett jippo tycker kanske en del. Eller en stilla erinran om själva meningen med livet...

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En ny grundlag av kärlek.

En ny källa av ljus och glädje som resten av livet kan flöda ur.

Ungefär så är det att bli pappa.

Jag minns att jag tidigt drabbades av den stolta faderskärleken. Jag var helt oförberedd på kraften i den kärleken. Jag trodde att pappa blir man väl när barnet är tre år eller så och kommer springande i Roma-tröja...

Men livets helighet drabbade mig omedelbart. Vår son, och sedan också vår dotter, var vårt barn från första stund, vid plusset på stickan. Exakt i befruktningsögonblicket blev jag far. Sedan kan debattörerna säga och skriva vad de vill. Ett barn blir ett barn när ett barn blir ett barn.

 

Jag har uppnått en del i det här livet. Men ingenting kan matcha att tidigt en morgon i november stå med Milo och Mimmi och bara garva åt ösregnet, att hålla i deras händer, att själv få bli utlämnad till DERAS kärlek och inte bara tvärtom. Jag lär mig mer av mina barn än jag lär dem. De rör sig i ett land jag minns att jag var i en gång, innan allt det här larmet började tjuta, innan blåljusen från den vuxna världen började snurra och binka överallt...

I måndags hade vi ett möte på vår förskola. Vår familj genomför nu en sorts översyn, ett försök att gräva fram det som glittrade så vackert en gång. Jag vet att barn förnimmer mer än vi tror så jag var lite orolig och tänkte att Milo kanske blivit ledsen eller orolig av det som händer hos oss.

I stället berättar pedagogen att han utvecklats mycket, att han är glad, hjälpsam, en fin vän, finurlig och solidarisk och jag känner hur mycket av allt det grå och döda inuti mig blommar upp, hur hennes ord skänker frid, färg och fägring åt den här ständigt gnagande känslan av otillräcklighet och dåligt samvete som plågar många av oss föräldrar.

Vi räcker till! Vi finns där! Vi tar ansvar! Vi älskar utan förbehåll! Det är faktiskt allt man kan begära av oss. Och det är också vad barnen kräver av oss. Resten av det dåliga samvetet kommer från oss själva, från samhället, från statushets och en själlös samtid.

Man kan vara en bra pappa utan att vara en perfekt människa. Jag tror till och med att man är en bättre pappa just för att man inte är en perfekt människa.

 

Min egen far fyller 75 nästa år. I våras var han en halvminut ifrån att dö. Men han överlevde och jag tackar Gud för det. Jag älskar honom lika mycket som jag alltid har gjort men sedan jag själv blev pappa kan jag bättre uppskatta det oerhörda arbete, de uppoffringar och allt annat han och min mamma gjorde för mig när jag var barn.

Jag är min fars son.

Jag tackar för att de orkade.

Och när Milo kryper tätt intill mig på kvällen och somnar som om det inte fanns en enda sorg i hela världen, inser jag att allt som jagar mig i den här världen inte har en chans mot kärleken jag känner för honom. Mina barn har visat mig vägen ut ur den här världens småsinta futtighet.

Mina barn lär mig allt jag behöver veta om livet, om det vackra i utsattheten, om det gudomliga i att vara naiv och godhjärtad.

Först somnar Milo med sin hand i min. Sedan somnar Mimmi med älsklingsfilten hårt tvinnad mellan sina små fingrar.

Jag ligger kvar en lång stund och inser att döden är en bedragare utan riktig makt.