Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

"Idol" har förstört vårt musikaliska klimat

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

2014 och Sverige har blivit ett drogat symöte.

Vi lever i medelklassens förlamande slätstrukenhet. Ingenting känns längre. Allt är så förtvivlat välpolerat och anpassat. Ju större frihet vi fått desto trängre lever vi. Åsiktsmaffian tystar alla som på allvar vågar tycka annorlunda.

Litteraturen är ett flottigt nöjesghetto av deckare och småbåtshamnar. Visionerna är stendöda. Politikerna överträffar sig själva i känslokall sifferexersis och svenska affärsmän beskylls av sina kolleger i andra länder för att bara bry sig om stålar och golf. Vi håller på att avveckla allt det skimrande med Sverige.

Ett hedniskt land utan vilja att söka djupet i tillvaron. Alla dras mot den meningslösa mitten med en hysterisk dragningskraft. Där möts vi sedan med våra identiska uppfattningar, vår undantryckta ilska, vårt deprimerande samförstånd. Vi ljuger om hur förbannat fördomsfria och toleranta vi är.

Sverige skulle behöva en revolution av Guds nåde. Ett uppror från botten. En kamp startad av undersköterskor och barnmorskor, av hemvårdsbiträden och lokalvårdare, av förskolepersonal och byggjobbare.

Exakt allting har kletat fast i medelklassens gyttja.

Jag drömmer om en hysteriskt upprorisk vildpanna som sätter eld på det stentrista etablissemanget.

Det kanske mest tydliga exemplet på vårt lands själlöshet är musiklivet. Det har blivit en hönsgård av elaka tevepajasar och löpande band-artister. Jag skyller det på innerlighetens främsta dödsmaskin: tv-programmet "Idol". Det har förstört vårt musikaliska klimat på fler sätt än vi tycks kunna förstå.

Konst är högtidligt. Musik räddar liv. Att då förvandla uttrycket till enbart en kommersiell sörja är en stor skam.

Vad har artister som Joakim Thåström, Marie Fredriksson, Lars Winnerbäck, Ulf Lundell, Mauro Scocco, Håkan Hellström, Kent och Eldkvarn gemensamt? Förutom att de skrivit låtar som bokstavligen räddat liv är det också rätt länge sedan de slog igenom.

Nu för tiden verkar allting handla om att passa in, slipa kanterna och få uppträda i Melodifestivalen. Allt som tjuter och skaver förpassas ut. Det är plågsamt vattenkammat och meningslöst. Det är nästan bara inom hip-hop som någon form av välsignad bångstyrighet står att finna.

Några få artister, glädjande nog kvinnliga som Anna Ternheim och Melissa Horn, har lyckats kratta sig en egen väg.

För varje välkammad "Idol"-deltagare går det tio drömmare med stora hjärtan som inser att de där sångerna som fyller själen måste ut. Att det bokstavligen är en fråga om liv och död.

I filmen "Känn ingen sorg", baserad på Håkan Hellströms låtar, finns en magisk scen där han känner hur musiken och tonerna kommer till honom. Musiken, liksom kärleken, är alltid större än livet självt. Det är på riktigt. Livet är på riktigt. Vi gör oss själva en otjänst när vi förminskar konsten till enbart underhållning.

Medelklassen har blivit den nya överklassen. Allt handlar om yta. Instagram och Facebook handlar enbart om att presentera en värld som inte existerar. Och soundtracken till våra liv sjungs av någon som kom femma i "Idol".

Vi förtjänar bättre. Våra liv förtjänar bätte. Våra liv är värda ett nytt Broder Daniel eller en ilsket flaxande Thåström i Peace, Love and Pitbulls. Våra liv är på riktigt. Vi behöver konst och musik som också är det.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!