Marcus Birro
För alla er sekulariserade ateister kanske det framstår som rätt självklart, men en märklig sak har inträffat i svensk kristenhet. Gud har blivit ett lapptäcke. Det går utmärkt att klippa ur sin favoritfärg och sedan sy sig en helt egen tro att svepa in sig i. Allting går bra. Allt är upphöjt flummigt. Det besvärliga kasseras. Det uppfodrande är det ingen som vill ta i. Det spelar ingen roll hur du lever eller vad du gör, allt är okej, kärleken kommer inte med ett enda krav. Vi daltar med vuxna människor i det här landet på ett sätt som vi aldrig skulle dalta med våra barn.
Vi tror att sökande människor är rädda för omvändelse, för krav, för nystart, för Guds mirakel.
Det är kyrkoval den 15 september. De politiska partierna som inte en enda gång i sina kyrkopolitiska program talar om Jesus eller Gud slåss nu om de stackars själar som fortfarande bryr sig. Deras enda ambition är makt. De bryr sig ingenting om tro eller Jesus. De bryr sig bara om makt. Vilket i mångt och mycket går exakt på tvärs mot allt det Jesus står för.
Alldeles oavsett om man är troende eller inte borde man ha ett visst intresse av att Svenska kyrkan överlever. Det är ett betydande kulturarv på flera sätt. De allt glesare bänkraderna är för många ett tecken på en sund, modern utveckling. Andra hävdar att det är vår hysteriska dyrkan av individen och det individuella, vår fullständigt ohämmade njutningslystnad, som avskärmat oss från Gud.
Det kan vara på sin plats att reflektera över att det är vi som skiljer ut oss med allt detta.
I dessa tider väljer alltså stora delar av svensk kristenhet att avsäga sig sitt eget budskap. Allt obekvämt raderas ut. Det övernaturliga plockas bort. Hela tanken med synd och omvändelse rullas undan och täcks över av en hurtig men hysterisk desperation efter att få tag i nutidsmänniskan.
Det har talats om att kyrkan behöver slipa trösklarna för att locka folk. Det är helt fel väg att gå. Både teologiskt, andligt och det är dessutom rent lögnaktig. Nu har man slipat golvet och därmed öppnat ett stort hål rakt ner.
Jag har svårt att se värdet av en hemmasnickrad Gud. Eller att Jesus, som vi ständigt inbillas av frisinnade liberaler, ska vara öppen för tolkning. Vår moderna tid är ett andetag. Vi kan, och bör inte, låta detta andetag, denna historiska parantes, förändra det som står i Bibeln. Vi har inte den rätten.
Det betyder inte att jag enkelt köper allt som står i Bibeln. Men det betyder att jag tror på Gud. Jag tror inte på min tro. Det är en viss skillnad.
Omvändelse handlar för mig om att våga be om någon annans vilja med mitt liv. Det går på tvärs med allting i vår samtid. Övertygelsen om att vår egen vilja är den godaste kraften i hela universum är mycket stark. Men det finns en oändlig möjlighet att våga överlämna sitt liv. Det finns en kraft som är starkare och helt full av kärlek. Min egen vilja är bedräglig, lögnaktig. Den leder mig i fördärvet.
När jag ber om Guds vilja med mitt liv utför jag den mest revolutionära handling man kan göra i Sverige 2013. Jag säger upp mig själv. För det betraktas jag som en dåre i den sekulariserade omvärlden. Det nya är att jag snart också betraktas som en dåre i svensk kristenhet.
Om kyrkan gör sig av med Gud och Jesus och låter människor snickra ihop sin egen tro är slaget förlorat.
Gud kräver en del av oss. Jag tror vi är kapabla att hantera det.