Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Giriga affärsmän tjänar pengar på att stressade barn låser in sina föräldrar på vinstdrivande sjukhem

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

August Strindberg flydde landet med jämna mellanrum.

För varje gång förälskade han sig allt grundligare i Sverige.

Jag förstår honom. Det spelar ingen roll hur världsvant jag slinker in på vår lokala bar och beställer en kaffe vid baren här i Venedig, Sverige pumpar sitt gulblåa blod i min kropp lik förbannat.

 

När jag sent på kvällen sitter i det djupa mörkret i vår trädgård här i Venedig (tänder jag lamporna blir jag uppäten av Kommando Mygg som är stora som stridshelikoptrar) och fortfarande kan känna den gudasända doften av min sons solblekta hår från när jag nattade honom, tänker jag på taxichauffören som körde oss från badorten Caorle hit till drömmarnas stad, Venedig, där hus bokstavligen av guld skjuter upp ur vattnet, och han berättade att hans gamla far fått sälja sitt hus, att en av vän tagit sitt liv när han inte kunnat betala sina skulder, att flera andra fått sparken och några flyttat till Bulgarien och Ungern för att kunna leva något billigare.

 

När jag berättar att jag är från Sverige skiner han upp. Han har varit i Stockholm en gång, nyårsafton 2005 var han uppe i en park, med djur, eldar och fyrverkeri och jag provar med Djurgården men det har han aldrig hört talas om, men sedan lyckas vi enas om att det minsann var Skansen han var på den där kvällen, och Sverige, fortsätter han, det är ju den perfekta blandningen av stat och medborgare, av samhälle, omtanke, solidaritet och gemenskap. Eller hur? Italien är ett gammalt land, fortsätter han, men Sverige är nytt, eller hur? Ni är i framkant. Ni är jämställda, toleranta, medkännande. Eller hur? Ni lever i Olof Palmes gamla land, eller hur?

Jag hade kunnat svara ja för enkelhetens skull. Visst lever vi i Olof Palmes gamla land, visst är vi solidariska med staten eftersom staten är vi.

Men jag säger inte det.

 

Jag berättar i stället om hur giriga affärsmän tjänar pengar på att stressade barn låser in sina föräldrar på vinstdrivande sjukhem. Jag berättar om utförsäljning av apotek, skolor, sjukhem, omsorg, vård och järnväg. Jag berättar om en infrastruktur som är helt nedbruten, som är nästan sämst i hela Europa. Jag berättar om en borgerlighet som tvingar cancersjuka människor att bli förnedrade av skoningslösa paragrafryttare på försäkringskassan. Jag berättar om människor jag känner som förlorat sitt barn i nionde månaden men vägrats sjukskrivning för sorg.

Jag berättar om en underklass av invandrare som inte vill, eller inte får, plats i det svenska samhället. Jag berättar att vi har Sverigedemokrater i vår riksdag, att människor våldtas och mördas under ohyggliga former. Jag berättar om att pojkar och flickor inte är det längre, utan att det är hen som gäller och jag nämner att det finns aggressiva feminister som likställer oliktänkande med massmördare från Norge.

Jag berättar att det finns stadsdelar i de stora städerna där ligor med ungdomar kastar sten på polis och brandbil. Jag berättar att det i dessa stadsdelar gror ett hat mot samhället som en dag kommer brisera i vårt blågula knä.

Detta berättar jag, och lite till.

Chauffören blir tyst ett tag. Sedan suckar han tungt. Vi sitter tysta resten av resan. Italien är så vackert utanför fönstret. Jag älskar Italien, och jag älskar Sverige. Men det är ingen blind kärlek.

I morgon reser vi hem igen, jag och min svensk­italienska familj.