Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

"Först och främst föräldrarnas ansvar"

Milo Birro fyller sex nästa år och börjar alltså skolan snart.

Så länge man befinner sig på tryggt avstånd från den fullständiga präriebrand och totala ödeläggelse som kännetecknar svensk skola (åtminstone om man lite utifrån tar del av debatten, verkligheten är som alltid säkert något mer nyanserad) blir alla larmrapporter ekon från ett kaos.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men när det snart är verklighet för våra egna barn börjar man lyssna på ett annat sätt.

I veckan lyssnade jag på ett inslag i Sveriges radio P1. En förtvivlad lärare viftade med sin vita flagga. Hon lät som en general som förlorat alla krig. Hon hade gett slaget förlorat. Hon berättade om en kollega som kom och grät och darrade som ett asplöv efter varje lektion. Hon berättade om elever som svor åt henne, som spottade inomhus, som fullständigt hade tagit över hennes arbetsplats och som inte lyssnade på ett enda ord hon lyckades få igenom sorlet. Hon var klassrummets clown helt enkelt. Hon var offer för ett myteri och stod nu fastsurrad vid rodret, alternativt darrande på plankan med trettio träsvärd i ryggen.

Sedan drog stormen fram över eterhimlen. Vems är felet? Hur har det kunnat bli så här? Vad hände? När hände det? Varför hände det? Är det kommunernas fel? Björklunds fel? Sossarnas fel? Lärarstatusens fel?

Ingen enda gång har jag sett den här debatten placeras i sitt rätta sammanhang. Vad är det för ett samhälle vi skapat i vår frihetliga iver att lösgöra alla människor ifrån alla givna sanningar? Vilket samhälle får vi om vi framför varje barn dumpar en samling redskap och nycklar och sedan ber dem sätta ihop dem efter eget huvud?

När gjorde Sverige sig av med alla gemensamma värdegrunder?

Ett land utan sanning blir ett land av inbillat fria individer. Vår drift att avsäga oss allting har skapat ett land där alla drivs av sin egen lag, sin egen vilja, och där varje försök att beskriva hur den något större bilden ser ut, varje försök att lyfta blicken, förpassas ut och bort.

 

Familjen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Hur den än ser ut. Neil Young sjunger: "Although my home has been broken, it's the best home I ever had".

Alltså är det först och främst föräldrarnas ansvar att skolan ser ut som den gör. Det är föräldrarna som alltid i alla lägen har ansvar för sina barn. Det går inte att skylla på tidsandan, på förskolan, på idrottsklubben, på kompisgängen, på lärarna eller på politikerna.

Sverige är ett land som anser sig stå fritt och progressivt. Den lögnen har ett pris och vi betalar det priset genom att kapa alla band av tillit till våra barn. Vi tror att samhället ska ta vår roll som föräldrar. Det är inte skolledningarnas fel att barnen slår varandra på skolgården. Det är barn som slår barn. Och barnen är vårt ansvar som föräldrar i första hand. Det är alltså föräldrar som uppfostrat, eller låtit bli att uppfostra, sina barn till att slå ett annat barn.

När Bris för en tid sedan vittnade om att det slog ett sorgligt rekord i antal samtal från förtvivlade barn började alla yrvaket undra vilken del av samhället som nu fallerat. Ingen orkade se sig i spegeln.

Ett samhälle som så intensivt lurar oss att tro att vi inte behöver sanningen skapar inbillat fria människor.

Svensk skola är ett kvitto på det mörker vi investerat i våra barn. Men det är inte lärarnas fel.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!