Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Marcus Birro

Först när vi lyckas formulera oss runt det som är svårt vet vi vad det är vi måste igenom

Med glädje läser jag i Expressen att många svenskar drömmer om att bli författare.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I tider av brutal ytlighet, medialt skymningsmörker och twitter-hysteri, vilar det något mycket trösterikt i att människor gärna ser sig själva som balanserat tungsinta framför en dator, och med hjärtat fullt av människor, historier, händelser och platser.

Själv har jag gett ut 14 böcker vid det här laget, och eftersom jag med pinsam regelbundenhet känner mig nödgad att upplysa folk om hur många böcker jag gett ut kan man dra åtminstone en glasklar slutsats.

Jag önskar att de sålt något bättre...

Du hör aldrig den förtjusande Camilla Läckberg (jag glömmer aldrig att hon på eget initiativ skickade en hel låda med dvd-filmer, nallar och uppmuntran till mig och Jonna när vi väntade Milo och Jonna tvingades till sängläge i ett halvår) babbla om hur många böcker hon skrivit. Där handlar det snarare om hur många miljoner exemplar hon säljer per bok.

Men jag är så pass gammal, och så mycket förlikad med mitt poetkall, att jag inte har några problem med att unna henne framgångarna.

Det litterära landskapet är stort och vidsträckt. De senaste åtta, tio åren har litteraturen också blivit mer demokratisk och tillgänglig. Kultursidornas elitistiska anspråk på att äga litteraturen har tappat i kraft och värde. Jag minns vilket genomslag det blev när jag började blogga 2006, precis när kulturens grindväktare började förlora sin makt att bestämma vem som förtjänade att uppmärksammas, och vem som aldrig fick chansen. Internet erbjöd mig en chans att nå läsare utan att behöva passera den kvasiintellektuella diktaturen.


För att bli författare bör du vara beredd på en del saker. Du kommer behöva gå på djupet av dig själv. Du kommer hitta många kolsvarta mardrömmar i dig själv, och du kommer behöva tappa din familj, dina vänner, alla du älskar, på blod för att kunna skriva så ärligt och uppriktigt som möjligt.

Högtravande? Absolut. Men livet är högtravande ibland. Vill man höra hela symfonin som är det här livet bör man vara medveten om detta.

Att förverkliga sina drömmar har alltid ett pris. Ofta flera. Jag har offrat i stort sett allting för att kunna bli författare. Jag har betalat ett dyrt pris och vinsterna är både futtiga och fantastiska. Varje gång en ny bok kommer från tryckeriet och jag håller den i mina händer, glömmer jag de hundratusentals timmar som jag genom åren suttit framför ett papper, en skrivmaskin och en dataskärm och diktat mig ett liv i stället för att leva det.

Sådana som du och jag är dåliga på att leva, som om livet bara är en skuld vi har.

Då fungerar skrivandet som en nyckel. Det går att överleva. Orden hjälper till att närma oss varandra. Skrivandet blir en stig ut ur mörkret. Vi inser att vi inte är ensamma. Först när vi lyckas formulera oss runt det som är svårt vet vi vad det är vi måste igenom. Det vi inte lyckas sätta ord på hotar oss i grunden.

Det är inte det som gör ont som dödar. Det är det som inte känns som i förlängningen tar livet av dig.


Litteraturen är medicin mot allt detta. I böckerna kan jag läsa om mig själv, min egen utsatthet, min svartsjuka, mina rädslor, min vardag, och det är människor jag aldrig träffat som skriver om mitt liv genom att skriva om sitt eget. Solidariskt och enastående! Där möts vi sedan. Där hämtar vi styrka hos varandra. Där lyfter vi oss själva upp till oss själva och där kan vi till sist lägga undan vapnen och varsamt älska varandra.