Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Folk drivs från sina hem och sina länder enbart för att de tror på Gud och på Jesus

Jag är uppväxt med Mikael Wiehe. Alltså är han och hans sånger en del av mig.

Jag tänker på några rader han skrivit: "Jag är en människa i världen/ Det som händer där/ händer också mig..."

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Wiehe menade nog att solidariteten med fattiga lantbrukare i El Salvador i grunden handlar om solidaritet med människor här i Sverige. Och tvärtom. Vi hänger ihop. Vi är en del av varandras öden.

Det är en vacker tanke. Men den tanken tycks inte gälla alla.

Jag tänker på de där raderna när jag läser om de kristnas situation i världen. Kristna är den mest förföljda religiösa gruppen i världen. Ungefär 200 miljoner (!) människor riskerar våldsam förföljelse och detta i cirka 35 länder.

På flera platser handlar det om systematisk utrotning. Om detta skrivs det lite här och lite där, men få orkar, eller vill solidarisera sig med de kristna. Det är tydligen lättare att måla naglarna i regnbågsfärger och slåss för de homosexuella i Ryssland. Och inget fel i det. Jag gjorde det själv, i den här tidningen dessutom.

Men det är något med religionshatet i det här landet som gör det svårt att ta bladet från munnen. Det är inget annat än ett muslimskt korståg mot kristna som pågår i Mellanöstern. Kyrkor bränns ner och biskopar mördas. Folk drivs från sina hem och sina länder enbart för att de tror på Gud och på Jesus. Deras tro kostar dem livet.

1997 reste den prisbelönte historiken William Dalrymple runt i Mellanöstern och blev bedrövad av det han upplevde. Kyrkor hade skövlats, vandaliserats, bränts ner eller gjorts om till moskéer. Hans konklusion var att den kristna civilisationen hotades att helt falla i ruiner om ingenting gjordes.

Det är sexton år sedan. Allting har bara blivit värre sedan dess.

Jag menar att det inte går att prata eller skriva om detta utan att också lyfta fram det faktum att det ofta är muslimer som fördriver dessa hundratals miljoner kristna. Varför vågar vi inte skriva att det är så? Vem vill lägga den här våta filten över alla samtal i vårt land som inte följer den politiskt korrekta mallen?

Jag begriper det inte.

Det pågår en utrensning av kristna i Mellanöstern och vem målar naglarna för dem? Vem ordnar galor och parader för dem? Vem vågar ens ta i tanken att den kristna civilisationen, men framför allt flera hundra miljoner dagligen hotas till livet, av en enda anledning, att de är kristna.

Precis som vi är.

Under några veckors tid har Elisabeth Svantesson fått löpa gatlopp för okunniga journalisters förkärlek för drev mot allt som har med religion att göra. Vi älskar att tycka olika i Sverige så länge det olika inte inkluderar Jesus eller en annan syn på äktenskapet, eller i frågor som rör abort. Då drar alla i nödbromsen.

Gud provocerar uppenbarligen.

Det är samma fundamentala avsky för den kristna tron som låter namnkunniga journalister jaga ministrar som har fräckheten att tillhöra ett kristet samfund, som samtidigt hindrar dem från att skriva en rad om de miljoner människor som hotas till livet, mördas och drivs bort för sin trons skull.

Den här klibbiga vanten över den svenska munnen måste bort. Låt oss tala om det som sker, både här hemma och i den stora världen. Stå upp för de kristnas självklara rättighet att få utöva sin religion.

Både här i och i världen.

För det som händer där, händer också mig...

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!