Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Festandet slog inte lika högt den här gången

Tranströmer kan ju inte få det varje år. Den euforin som jag upplevde i Sverige för ett år sedan går egentligen bara att jämföra nationellt med när Sverige tog brons i VM 1994. Men eftersom det är kulturmänniskor, som (falskt eller inte) lever närmare sin egen bekymmerlöshet slog festandet inte lika högt i taket den gången. Men det var bra nära.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För egen del kom det beskedet för ett år sedan som en frist från ett rätt privat medialt helvete där mitt omdöme, min intelligens och en massa annat ifrågasättandet sedan jag fått sparken från ett teveprogram på TV4. Plötsligt skiftade media fokus och riktade allt sitt sökljus åt Tomas Tranströmer och eftersom han i hela mitt liv betytt så ofantligt mycket som privatperson och även senare, under livets utbildning till diktare, så var han den som stod längts fram i ledet av poeter (som dock var färre än de andra) vars dikter man förstod, blev berörd av som var så lätta att älska.

 

När Tranströmer fick priset att jag på ett tåg mot Göteborg för att försöka förklara vad som hänt rörande turbulensen omkring KD, och jag grät som ett barn mellan Stockholm och Katrineholm. Det kändes som en släkting fått det. Vilket egentligen i sig var rätt märkligt eftersom författare är fruktansvärt dåliga på att glädja sig med andra.

 

Vi författare brukar annars ha svårt att glädja oss med andra författare, vår egen litenhet förstärks på något sätt, särskilt när författaren är svensk och en del av en känslomässig infrastruktur, men när Tranströmer vann fanns det ingenting sådant. Det var ren glädje. Det fanns ingen missunnsamhet kvar. Eller, jo, Jan Guillou var så klart arg som vanligt, men för en gång skull var det ingen brydde sig om Guillou utan alla kunde njuta av stoltheten över att en av världens bästa poeter faktiskt är svensk.

 

Tranströmer vann i mitt ställe. Så viktig har han varit, både som yrkesman i början, men också alltid som välkomnande och lyssnade medmänniska de gånger vi träffades, skickade brev eller drack kaffe i makarna Tranströmers kök.

Jag, Andrea Magnell och några till bjöd Björn Ranelid, Johanna Koljonen, Irma Schultz, Peter Birro, Bob Hansson, Lena Endre och några till och det blev en riktigt fin kväll på Nalen.

 

Tranströmer var vårt val. För oss stackars poeter, som en gång började förklara världen med ord, utan att egentligen veta varför, var Tranströmer det ultimata, den fulländade Nobelpristagaren.

Tranströmer är vår staty och ni rör honom aldrig.

Till detta året har mitt namn gett samma pengar tillbaka som... Bob Dylan. Det korrigerades (inte till min förtjänst) efter några dygn men ändå...

 

Det här året lever jag ett väldigt mycket lugnare liv. Jag har kommit ifrån kulturetablissemanget ännu några meter (som om jag någonsin varit nära) för jag står utklädd till skogsarbetare och tar fina fotografier till en ny intervju och omslagsbild till tidningen Slitz när beskedet om att den kinesiske författaren Mo Yan får priset och det jag vet är att han gillar att skriva sina böcker i magisk realism och att en del handlar om hans hemprovins Shandong.

 

Det finns lite olika nivåer och det finns olika nivåer att röra sig när man för ett sådant här besked.

Nivå 1. Ja!!! Jag älskar honom. Han betyder allt för mig. (Där var Tranströmer för mig och många andra förra året)

Nivå 2: Ja!!! Bra!!! Det är förläggaren här i Sverige som genast börjar räkna pengarna som ska rasa in.

Nivå 3: Ja. Vad roligt, jag har varit så här nära att läsa något om honom.

Nivå 4: Jag vet vem det är, jag vet att det snackats om honom men jag har inte läst något av honom.

Nivå 5: Jag har ingen aning om vem det är, men det ska bli kul att upptäcka ett nytt spännande författarskap från en annan del av världen.

Nivå 6: Jag vet inte vem det är och skiter i det också.

Nivå 7: Den så kallade Maria Sveland-nivån. "Det är en gubbe alltså skit".

 

De flesta brukar hamna i nivå 6 och ibland klättra upp i nivå 5. Där hamnar jag till sist och jag ger alltid alla pristagare en ärlig chans. Det är de värda. Sedan är det inte alltid som jag återkommer till dem, men då gav jag dem en chans hursomhelst.

Ni gör vad ni tycker är bäst. Tänk dock på att nya spännande författarskap bara kan berika ditt liv. Det värsta som kan hända är att du aldrig läser en bok av vederbörande igen. Men då har du gett vederbörande en chans och det är allt man kan begära av dig.

 

Marcus Birro, författare.