Marcus Birro

"Feministerna vill kastrera dem och låsa in dem"

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

2003 turnerade jag i Sverige. 53 orter på tre månader. Det var fantastiskt.

Vi hade P4 på i bilen och fascinerandes över mångfalden och enfalden i de lokala regionerna, de små samhällenas subtila död, pizzeriornas och kinakrogarnas kulörta lyktor och ständigt dessa plankbiffar med pommes och en stor stark för 89 spänn. Det fanns fortfarande något, spänt förvisso, som höll ihop det här landet.


Det är tio år sedan. Sedan dess har allting accelererat och fått ny fart. Byar och städer läggs ner. Affärer och verksamheter stängs, persiennerna knyts upp på trekvart. Hela landsändar ligger i dvala. Alla flyr. Alla packar sina bilar och drar. Ingen lämnar något kvar.

Ingen bor i Sverige längre. Ett helt land ligger öde, som i en zombiefilm.

Alla bor i de stora städerna, enklaver av stål, glas och fasader. Vad hände med resten? Folkhemmet, avstånden, byarna, de små städerna, gågatorna från helvetet och de fula statyerna framför det urinfärgade kommunhuset?


Livet var starkt på landsbygden. Livet var på riktigt. Livet var i ständig rörelse. Ingenting var enkelt och man bör passa sig för att vara naiv men nu talar ingen om att morgondagens förlorare är unga män ur arbetarklassen på landsbygden. Borgarna sjunger samma melodi men med andra noter. Alla har samma chans, alla kan om de vill. Socialdemokratin är som Cujo och sliter i sina kedjor så fort den får upp spåret av makt. Vänstern har snurrat in sig på genus och feminism och vägrar se att verkligheten inte fogas in i deras teorier.


Så där står vi. Vi tränger ihop oss i städer och bygger våra murar och retar oss på att det är så trångt på tunnelbanan och bussen. Vår mur som byggdes som skydd hindrar oss från att se ut.

De unga kvinnorna får luft under vingarna och drar så fort de kan. Männen blir kvar. Ingen ser dem. Ingen bryr sig om dem. Alla föraktar dem. De är som fotbollsfans, ständigt avskydda, hatade, ignorerade. Så dyker Sverigedemokraterna upp och ser dem, talar till dem, lyssnar på dem.

Och så växer partiet. Och så blir DE hatade, avskydda, ignorerade, föraktade. Och växer ännu mer.


Det svenska etablissemanget har lämnat de här männen. De är kastade till vargarna. Alla avskyr dem. Moderaterna hatar dem, vänstern också, feministerna vill kastrera dem och låsa in dem för all framtid. Så de gör vad alla som blir jagade gör, de tyr sig till varandra.

De bygger sitt mörker med andras hat. Så fungerar det. Medan vi trygga framgångsrika medelklassare hukar i våra skrymslen på Södermalm och Vasastan. Vi vet bäst eftersom vi har det bäst.

Eller?

Det stinker, Sverige.

Gödselstanken av självgodhet är tryckande.


Härom dagen skrev jag på Twitter att AIK representerar det mäktigaste, viktigaste och finaste med svensk fotboll. Man behöver inte hålla på AIK för att se detta. Lika lite som man behöver sympatisera med SD för att inse vilka mekanismer det är som lockar människor till dem. När statsministern föraktfullt vägrar nämna Sverigedemokraterna vid namn under sitt uppskattade tal i Almedalen nyligen applåderas han av ledarsidor och tyckare från alla håll och kanter.

Men det föraktet blir energi i de andras mörker. Under tiden slits Sverige i stycken. Under tiden rusar allting ifrån oss, slits sönder inifrån. Under tiden växer SD så det knakar.

Vem har vunnit då?

Är vi beredda att betala priset för vårt förakt?