Marcus Birro
Jag ska erkänna att jag är som de flesta män. Jag lägger en skrämmande stor del av mitt existensberättigande i det jag gör, i mitt arbete. Jag ÄR mitt arbete. Jag älskar mitt arbete. Samtidigt är jag väl medveten om att jag är osedvanligt lyckligt lottad som faktiskt kan leva på det jag älskar att göra, nämligen att skriva.
Många andra har inte samma intensiva kärleksrelation till sina arbeten som jag har. Det bör alla som lever sin dröm vara ödmjuk inför.
Vi har alltså väldigt olika ingångar till vad ett arbete är.
Jag läste för en tid sedan om en man som låg på sitt yttersta. Han hade varit socialdemokrat hela sitt liv och det var något han var stolt över. Han var av den gamla skolan, en man som jobbat i stället för att vara hemma med sina barn, en man som älskade att sitta under sina tunga äppelträd och teoritisera fram en bild av ett folkhem som vi alla med perverterad iver utplånat. Nu skulle han dö och eftersom han var en man av den gamla skolan sade han sig ha väldigt lite ånger.
En sak smärtade dock. Att ingen från det arbete han dedikerat sitt liv till, han hade jobbat i gruva, kommit för att hälsa på honom. Ingen. Han hade arbetat med samma människor nästan varje dag i närmare fyrtio år och nu när han skulle dö hade ingen lust, tid, hjärta eller mod nog, att komma och ta farväl av honom.
Nu är det på förslag att vi alla ska arbeta längre.
Av tusentals politiska lögner och svek under de senaste trettio åren är nog den fackliga lögnen en av de vidrigaste. Dessa tunga män i flanellskjortor som kupat sina händer runt maktens ballar medan deras tungor ljugit sig svarta om villkor och rättigheter. Facket är ett sorts spökskepp över svarta vatten. Jag tror inte på ett enda ord. Varje gång jag ser dem sitta där bakom sina skrivbord och små röda vimplar sjuder det i mig.
Deras bedrägeri och svek är dubbelt eftersom de säger sig värna om dig som arbetare men det enda de alltid brytt sig om är sina egna karriärer. Och inget fel i det. Men det vore bra mycket mer anständigt om de haft moral nog att erkänna sina rätta driv- krafter.
Facket representerar inte arbetare. De representerar skuggsidan av arbetsgivarna. De är årorna i maktens båt. De är kapitalets lakejer på ett bra mycket ovärdigare sätt än arbets - givarna.
Arbetsmarknaden borde handla om att få in unga människor, inte att krampaktigt behålla de äldre. Facket borde ta striden för meningsfulla jobb, slåss för undersköterskor, pedagoger i förskolan, lärarna, butiksbiträden, servitriser, hotellpersonal och andra som sliter hårt för låga löner. Jag hör aldrig facket ta en enda strid. Jag ser dem inte. Nu när det är förslag på att vi ska jobba längre, och alltså få färre år som fria medborgare, borde facket ryta till, säga ifrån, ta ställning, ta en strid, skriva en artikel.
Facket var med om att bygga det här landet starkt och tryggt. De senaste fyrtio åren har facket varit med om att riva ner det här landet. Så illa är det.
Det är märkligt att Sverige på samma gång vill försvaga staten och ge individen mer ansvar, och samtidigt tvinga medborgarna att jobba längre för att stärka samhällskassan.
Vi äger inte mycket, någon av oss. Men vi har vår tid. Eller delar av den åtminstone. Och vi har våra öppna hjärtan. Låt inte någon ta det enda du har ifrån dig.