Marcus Birro
Överallt omkring mig hör jag om människor som kämpar för att rädda sina äktenskap och relationer. Människor är beslutna att ge hoppet en chans till. Och sedan en till. Jag beundrar dem.
Det finns dem som menar att en skilsmässa är happy, happy men säg det till de gråtande barnen. Säg det till flickan som är övertygad om att det är hennes fel att föräldrarna bråkar.
Säg det till alla dem som växer upp utan sin pappa. Säg det till mannen som förlorat allt och sitter drucken vid ett fönster vid ett torg i en förort, och som i sitt hjärta igen och igen går igenom sitt liv utan att förstå vad det var som hände. Säg det till den ensamstående mamman som gömmer ett skyfall av tårar bakom sin leende mask och som inte har en chans att få varken hjärtat eller ekonomin att gå ihop.
Ett hjärta kan aldrig riktigt läkas. Det kan börja slå regelbundet igen men ärren finns kvar under resten av livet.
August Strindberg uttryckte det enkelt och klarsynt: Det finns inga lyckliga skilsmässor. Är man lycklig skiljer man sig inte.
Men vad är då lycka? Kan det inte vara så att själva kampen för kärleken är sig själv nog? Kan det vara så att alla chanser vi ger oss själva och vår relation i själva verket ÄR kärleken?
Det fanns en tid när jag ansåg att människor gav upp för lätt. Jag skäms över de tankarna i dag. Det är fördomsfullt och trångsynt att ens i det lilla fördöma andra människors outgrundliga vägar i kärlek. Endast Gud vet. Eller slumpen som vi väljer att kalla Gud i Sverige. Jag har helt svängt i denna fråga. Människor kämpar ju med allt de har (och allt de inte har) för att få kärleken att överleva. Kampen är som kråkan i den där sången av Mikael Wiehe. Vi springer och springer för vi vet att så länge det finns liv finns det hopp.
Sverige kryllar av människor som lever i relationer som slocknat och dött. De går i gruset av sina drömmar, som en polis på en brottsplats, pillar i askan av det som aldrig blev, lägger lycka och förhoppningar i en tunn bevispåse. Men de tror! De orkar lite till. De vänder ut och in på allt de har för att hitta tillbaka till den där magiska stunden när de föll för varandra, när de förälskade sig så djupt och innerligt att resten av världen tog ett steg tillbaka och bara log, log och applåderade...
Det man bygger tillsammans med en annan människa kan aldrig rivas ner. Så oerhört mäktig är kärleken. Döden och sönderfallet har inte en chans mot en förälskad människa. Kärleken är den enda kraft som kan mäta sig med vetskapen om vår egen död, mot allt som vill dra ner oss, allt som vill stjäla vår värdighet och mänsklighet. Döden blir en bifigur i kärlekens närhet, en pajas i fladdrig, svart mantel, en dryg mobbare med smord käft...
Jag ömmar verkligen för alla vi som står upp för det goda. Särskilt i en tid när många ser på oss som idioter, som naiva drömmare. Vi som kanske inte orkar tro men ändå tar striden för kärleken. Vi som hoppas att det finns en väg ut ur mörkret. En ljus, slingrande stig av salig frid. Vi som slåss för att överleva i en värld och i en tid som vill splittra oss sönder och samman. Den här texten är till er. Ni är inte ensamma.