Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Det är som att öppna en svart kran

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det blir plågsamt tydligt efter upploppen i en del av Stockholms förorter att vår hastiga tid av snabba klick och 140 tecken inte räcker för att förklara det som sker.

Vänstern hummar med. Pubertala ledarsidor älskar förortens rebeller så länge de härjar i en stadsdel de aldrig skulle sätta sin fot i. De värker fram sina teoretiska luftslott och tvingar in världen och omständigheterna på en spelplan de själva satt reglerna till.

Men ingenting är så enkelt som det ser ut att vara. Ilskan tar sig bisarra uttryck. Att slå sönder sin egen hemmaplan, eller ta tunnelbanan några hållplatser för att slå sönder sin polares hemmaplan har väldigt lite med uppror att göra. Det är bara galenskap. Det är enbart plågsamt infantilt och slött.

 

Jag växte upp i en förort. Det är inget särskild stor sak i mitt liv. Jag minns ändlösa söndagar nere vid den pliktskyldigt grusade fotbollsplan där målen saknade nät, fick nog av påtända mobbare som jagade en nerför stillastående rulltrappor, fick nog av rasister från alla länder som alltid hatade och sparkade neråt.

På en plats fick jag frist. På Lövgärdets bibliotek. Dit in hittade inte mobbarna. Jag fick vara i fred där. Jag minns den röda heltäckningsmattan, hyllorna med böcker, stillheten, ljudet av prasslande tidningssidor, minns de höga fönstren som visade en grå betongbro och så Kaprisgatan en bit bort, de mögelskadade radhusen som trots all tristess, fylla och apati var vår gata. Vi lekte Burken där. Jag förälskade mig i Jessica och Linda Johansson från villorna på andra sidan Tretjärnsskolan.

Av klasskamrater och andra fick jag höra att jag inte skulle tro att jag var något för att jag älskade att läsa böcker. I förorten finns det få brott som straffas lika hårt som att tro att man är något. Man ska hålla sin käft och finna sig i sitt öde. När jag försökte förklara att jag älskade böcker just för att jag INTE trodde att jag var något fick jag den heliga arbetarklassens retorik nerkörd i halsen eller boxad hårt i armen.

 

Så när vår familj 1984 äntligen fick chansen att lämna Angered och flytta in till staden var det en lycklig dag för mig. Det kändes som att lyfta med det sista planet från en dömd stad. Det kändes rent, fritt, fantastiskt.

Men en klassresa har aldrig enkelbiljett. Jag är fast i detta nya.

Nu hånas jag för min tro av råttan-på-repet-journalister på DN och Aftonbladet. Jag lämnade betongen, ledan, de fruktansvärt stilla och sömniga söndagarna, men någonstans inuti mig har min barndom dukat upp en glänta och den gläntan är en del av vem jag är.

Det som händer i Husby och andra förorter är som att öppna en svart kran som varit hårt dragen i fyrtio år. Sverige har medvetet använt förorten som avlastningszoner, enklaver för de fattiga.

 

Alla som har kunnat har flytt fältet, inte bara i år, utan de senaste, tjugofem, trettio åren. Exakt så komplicerat är detta. Ändå är det lika enkelt. Om du riktar din ilska mot din egen klan, din hemadress, dina vänner, din familj, dina syskon, har du i grunden bara riktat den mot sig själv. Då är du fast i underklassens förbannelse. Att vara så förtvivlat idiotisk att du pissar på dig själv i motvind när du faktiskt borde inse att du lever i ett av världens friaste länder och att du är värd den där drömmen ut.

Att du är värd drömmen om ett bättre liv. Vad ditt ursprung än säger.

 

*Fotnot: En råttan-på-repet-journalist är en journalist som gör sig känd genom att skriva om andra journalister som i sin tur skriver om det som händer...

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!