Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Det är så ofantligt mycket större än att löpa efter allt som är dött som grus

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

All tid är lånad tid.

Jag tar mina löprundor på Långholmen i centrala Stockholm. Det är en av de vackraste platser jag känner. Man kommer ner till vattnet via små stigar och får hoppa över fällda träd medan man hör vattnet skvalpa i strandkanten. Man är i skogen fast man är mitt i staden.

Mitt på Västerbron stånkar bussarna och bilarna. Högst upp på krönet har förälskade par satt fast hänglås och kastat nyckeln över räcket. Hela klasar av hänglås, eviga symboler på kärlek och trofasthet. Människor som trotsat alla matematiska uträkningar och all statistik om skilsmässor och uppbrott.

Mitt i vår moderna tid väljer människor att hemfalla åt dessa ridderliga ideal. Det är extremt hoppfullt.

Den andra sidan av det moderna myntet är självmorden. Över samma räcke har människor sökt döden genom att hoppa. Samma bro, olika öden.

En av mina hjältar, Anders Göthberg i rockbandet Broder Daniel hoppade från Västerbron. Jag tänker på honom varje gång jag springer under bron, den där branta grusbacken ner mot vattnet. Jag tänker på skräcken hos de som blev kvar. Jag tänker på honom med stor ömhet.

Jag tänker på vår upplysta tids oresonliga skräck för döden. Hur den jagar livet ur oss medan vi fortfarande lever. Vi anstränger oss så hårt för att överleva att vi missar att döden är en stor del av våra villkor. Vi låter livet fläckas av döden, vi sitter stilla i solen och känner hur åren karvar i oss. Rädslan för döden är en oförmåga att se och uppleva miraklet. För döden är inte slutgiltig. Mörkret är inte skoningslöst och evigt.

Av den enkla anledningen att dödens makt är bruten. De svarta kedjorna kunde inte hålla Jesus fången. Stenen bortrullad, kroppen borta. Sedan visade sig Jesus för lärjungarna och hundratals andra. Efter det var människor beredda att gå i döden för vad de upplevt. Thomas tvivlaren fick röra vid Jesus sår, sticka in sin hand i Mästarens sida, och den tvivlaren, exakt det tvivlet, för över två tusen år är också vårt, vi som strävar här i vår myrstack.

Vi tror vi vunnit något när vi hånskrattar åt trons mirakel. Och ändå litar vi på orimligheter!

Vi sätter vår tilltro till allt världsligt. Vi utgår ifrån att flygplanet inte kraschar, att bromsen fungerar i nerförsbacken, att det inre yxhugget inte kommer.

Vi står blinda och fördomsfulla inför miraklet. Om vi så fick röra vid den uppståndnes sår skulle vi skaka på huvudet och värka fram en förklaring, en världslig devis.

Vi får miraklet serverat men vägrar ändå tro. Det krävs bara en fingerborg med ljus och lika mycket hopp men vi vägrar ändå. Vi vill dra i alla trådar själva. Alla här omkring har sina egna regler. Vi löper som galna hästar över svarta vatten. Vi skövlar våra egna liv.

Allt som krävs är att vi stannar upp, ser oss själva i ögonen, rör vid våra egna sår. Allt som krävs är en försiktig öppning åt det oerhörda. Vi ingår i den stora planen, vi är ljus i den levande Gudens varsamma dröm. Det är så ofantligt mycket större än att löpa efter allt som är dött som grus.

Att ge upp sitt liv är att vinna det. Att sluta gastkrama den här inre elden är enda sättet att få elden att brinna längre.

All tid är lånad tid. Allt liv är heligt.

Miraklet dröjer inte.

Det är redan här.