Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Den svenske mannen bryr sig inte om att mediefeministernas kulor viner.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ibland tror jag att jag slarvat bort allting. När jag tränar i Rålambshovsparken och ser studenterna korka upp champagnen tvingas jag konstatera att det är 22 år sedan jag själv tog studenten. Pojkarna i sina kostymer och flickorna i sina vita klänningar där borta var inte ens födda då.

Det var helt nyss som jag alltid var yngst, nu är jag nästan alltid äldst.

Har jag varit en bra människa de här åren? Har jag gjort mitt bästa? Alla drömmar jag förverkligat, var det värt priset?

Utan kärlek flimrar livet bara förbi. Har jag älskat på riktigt?

Jag har blivit ledd in i det här nya. Hade jag varit smart hade jag gjort på tusen andra sätt. Men jag vill inte vara särskilt smart. Jag vill gå dit hjärtat leder mig.

Ibland blir det rätt, ibland blir det Let's Dance.

Man får leva med nederlagen, precis som man får leva med segrarna.

Jag fyller 41 på lördag. Jag lever och har hälsan. För ett halvår sedan var jag nära att dö i min sjukdom. Alltså har jag modet att tacka Gud för att jag lever. Resten; arbetet, pengarna, kickarna, är sådant som får komma om det kommer, som en vän som kommer sent till en fest man ordnat.

Jag är lärt mig säga nej. Jag har lärt mig att bekräftelse är grus. Jag har lärt mig att se med värme på människor jag möter, utan att först avkräva dem ett utlåtande om vad de tycker om mig.

Poeten Bruno K Öijer skriver, med all rätt, att så länge de har fel bild av dig, kan de aldrig skada dig. Det är ju så sant. Skärvan de rullar i sina händer är inte du, därför är det inte dig de har fördomar om. Du är en annan, en skärva av en skärva kanske, en man med mod i blicken och fast handslag, en uppkäftig motkraft mot fördomar och skvaller.

Det finns inga fiender. Det finns ingen som hatar dig. Det finns inget mörker stort nog att släcka ner det magiska i att du slog upp dina ögon i morse igen. Det finns inget förtal så starkt att det kan förändra ditt hjärtas språk. Du äger tolkningsföreträde till ditt eget liv. Ingen annan.

Den svenske mannen är en trofast och godhjärtad art. Är han medelålders och vit är han under ständig belägring. Kullarna runtomkring honom kryllar av medialt drillade kvinnor som desperat söker någon att starta krig emot. På min lilla promenad till förskolan på morgonen slår vi följe en bit, jag och andra män. En del bär väskor, barnvagnar, barn, cyklar och hjälm. De ler. Deras självklara medverkan i sina barns liv är fantastisk. Den svenske mannen bryr sig inte ens om att mediefeministernas kulor viner runt hans huvud. I stället för att sitta på Södermalm och teoretisera fram strukturer har han fullt upp med att vara en del det vardagliga praktiska jämställdhetsarbetet. Han lever mitt i jämlikheten.

Det är samma för mig. Jag har tagit hand om familj, arbetat, tvättat, städat, lämnat, hämtat, strukit, skrivit om personalen i förskolan, böcker och pjäser om kvinnor inom vården, tagit strid för de sjuka och de hemlösa.

Jag är stolt att jag praktiskt ägnat mig åt att göra det här landet till ett bättre land. Jag kan tipsa låtsasrevolutionärerna att man gör det bättre i verkligheten än i teorin.

Jag har levt halva mitt liv, om jag har tur och Gud är god. Jag har levt det livet i skrivandets och livets tjänst. Det låter lite högtravande, men livet är högtravande och jag älskar när livet tillåts vara högtravande.

Det tog 41 år av mitt liv att komma till denna enda insikt. Utan kärlek flimrar ditt liv förbi. Och det är du som har ansvar över din kärlek, ingen annan.