Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Därför är Lundells och Söderlunds serie så viktig

Samma dag som jag läser att Ulf Lundell skrivit något raljerande om mig i sin nya bok sänder SVT första avsnittet av Sanna Lundells dokumentärserie om medberoende, Djävulsdansen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi tar det i rätt ordning och betydelse.

Att vara illa omtyckt av en människa som betytt så oerhört mycket för mig känns så klart inte så roligt. Jag minns ännu med värme det brev jag fick skickat till mig av Ulf Lundell sommaren 1990 efter att ha skickat en (välsignat outgiven) diktsamling till honom. "Det är betydligt bättre än det jag skrev när jag var 18, 19 år", skrev han bland annat.

Jag ramade in det där brevet. Sedan dess har Lundells musik och böcker varit med och definierat mitt liv, skänkt mig tröst, styrka och värdighet.

Jag har försvarat honom konsekvent genom alla år. När han då väljer att misskreditera mig, en supporter, som han dessutom aldrig har träffat, fylls jag av sorg och en stilla undran inför hur herr Lundell väljer sina fiender. Eller är det kanske som han själv sjunger i en av sina sånger:

"Det kanske bara var dig själv du slogs emot, om och om igen. Något du hade i dig som vaknade med dig på morgonen, och sen fick du slåss hela dan tills det blev kväll och natt igen..."

Jag älskar fortfarande allt han fått betyda för mig. Men jag plockar återigen fram poeten Bruno K Öijers sanna ord: "Så länge de har fel bild av dig har de spelat bort varje möjlighet att skada ditt liv."

Att leva med en missbrukare är att leva med monstret. Skammen, hemligheterna, lögnerna och fasaderna urholkar själva grunden i ett förhållande, gräver hårt i människovärdet och förtroendet mellan människor. Sanna Lundells och Ann Söderlunds serie är därför så oerhört betydelsefull.

Allt för länge och allt för ensidigt har vi missbrukare ägt rätten att definiera beroendet. Men på många sätt är det människorna runtomkring som lider mest. Allt fokus, såväl före, under, som efter ett aktivt missbruk, är på missbrukaren.

Människan bredvid glöms bort. Han eller hon som älskar rakt igenom alla lögner, alla hemligheter och alla återfall får sällan sin berättelse hörd eller bekräftad. Att vara medberoende är att göra nederlaget till en dygd. Man förlorar även när man trodde att man vann. Också lång tid efter det att elefanten i rummet, alltså fyllot eller knarkaren, blivit utkörd, också lång tid efter det att vi nyktrat till och återerövrat våra liv, så fortsätter kampen för den medberoende. Tillit är så enkelt att riva ner, men kräver oändligt mycket för att resas upp igen.

Den medberoende blir som en drogad spindel som spinner och tråcklar sitt nät runt tillvaron utan att något fäster. Tillvaron blir en brottsplats.

Skammen har djupa rötter i det här landet. När våra första två barn föddes och dog för tidigt gick jag till biblioteket för att hitta litteratur som skulle kunna erbjuda några gram förlösning och tröst. Jag fann ingenting så jag skrev en bok själv. Responsen var oerhörd.

Samma sak är det med skammen hos alla de hundratusentals som växer upp med missbrukare. Skammen blir svarta stenar i deras munnar. Därför är Lundells och Söderlunds serie så viktig. Och därför behövs fler berättelser ur verkliga livet, från medberoende, från framgångsrika människor som exempelvis Mikael Persbrandt (som genom sitt livs exempel är ett oerhört föredöme för oss som är som honom) och inte minst, som Sannas pappa Ulf Lundell.

Vi är i den här kampen och i den här nåden tillsammans. Oavsett vad vi skriver i våra böcker.