Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Birro: Jag konverterar fullt ut till katolicismen

Marcus Birro: "Jag tror vi kan ha svårt att inse vilken oerhörd betydelse det har i världens ögon att påven lyfter frågan om Dawit Isaak." Foto: Anna-Karin Nilsson

Snart är Svenska kyrkan kliniskt befriad från allt kristet.

På de 14 år som gått sedan staten och kyrkan skildes åt har banden till det sekulära och outhärdligt politiskt korrekta samhället stärkts.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

FAKTA

Jordgubbar. Jag vet att jag är sist med i stort sett allt normalt här i världen men att lägga sig på en gräsplätt vid vatten med en låda jordgubbar kan vara så nära fulländning man kan komma i Sverige så här års....

Att Italien åkte ur VM så tidigt. Inför VM köpte jag italienska matchtröjor och träningskläder för flera tusen. Nu ler de andra i löpspåret när jag envisas med att springa runt med dem... Suck...

Svenska kyrkan styrs till stor del av politiker och predikar nästan bara sådant som vilket annat politiskt parti skulle kunna göra.

Vill man höra om Gud, Jesus, omvändelse, synd och upprättelse har man väldigt lite att hämta.

Vill man möta sina demoner i ett själavårdande samtal riskerar man att möta livrädda präster som av rädsla för att bli smygfilmade inte vågar yppa en enda kontroversiell uppfattning i något enda ärende.

Tidsandan är ett hastigt andetag men dyrkas som en evig och helig sanning. När sanningar som styrt människor och samhällen i tusentals år ställs mot detta enda andetag segrar det korta perspektivet varje gång. Inte bara det. Om någon ifrågasätter tidsandan klubbas han ner som en galenpanna, en halvfacistisk bakåtsträvare som vill strypa människors frihet med sina bara händer...

Att ett samhälle betraktar framåtskridande som en dygd är väl en sak. Men att kyrkan följer efter är ett svek mot kärnan i kristen tro. Alla sociala medier har gjort många kristna ledare livrädda för att vara kristna och jag förstår dem. Man blir jagad, slagen, misskrediterad, felciterad, baktalad och hånad.

Precis som Jesus Kristus för övrigt.

Jag kompromissar gärna om det mesta i mitt liv, men inte om min tro. Min tro är konstant. Tidsandan är en sval bris mot denna stolta mast i mitt liv.

Samtidigt blomstrar kristenheten på andra arenor. Påven Franciskus har under ett års tid revolutionerat den katolska kyrkan. Hans moderna ledarstil, hans varma personlighet och innerliga vilja att faktiskt, på allvar och i grunden ta itu med både världens och kyrkans skam och omständigheter applåderas över hela världen.

Jag tror vi kan ha svårt att inse vilken oerhörd betydelse det har i världens ögon att påven lyfter frågan om Dawit Isaak. Hans korta, kärnfulla formuleringar om den fängslade Dawit är mer värda än tusen pliktskyldiga uttalanden från vår statsminister.

När jag talar med Charlotta Smeds som i många år i sin egenskap av redaktör på Vatikanradion levt nära både denna och tidigare påvar så intygar hon att Franciskus är på riktigt.

Hon berättar att all förändring sker inifrån och underifrån. Han är enormt krävande gentemot de egna prästerna och biskoparna. Han är betydligt mer populär bland folket än bland dem som lärt sig leva med och fastnat i maktens glittrande gytter och lera. Också hans bestämdhet att inte bara ge upprättelse åt dem som utsatts för sexuellt våld av präster, utan också straffa de skyldiga, är av stor betydelse.

Allt detta sammantaget, och min egen andliga resa de senaste åren, har nu lett mig till att det är dags att en gång för alla gå ut ur Svenska kyrkan och fullt ut konvertera till katolicismen.

Det är inget stort steg för världen, men väl för mig.

Jag ser fram emot den resan.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!