Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Marcus Birro

Birro: Är det verkligen fred vi vill ha?

Mikael Wiehe skrev låten men det var Imperiet som gjorde den odödlig.

Med Christian Falk på tidsenlig syntbas och några snyggt stulna gram David Bowie (låten Heroes) fick Thåström och gänget en oväntad hit med låten Fred.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Låtens brutala frågeställning är glasklar och utmananade: Är det verkligen fred vi vill ha? Till varje tänkbart pris?

Många avgörande befrielserörelser har segrat med hjälp av vapen. Utan krig skulle nazisterna aldrig ha givit slagit förlorat. Kampen för svartas rättigheter i Sydafrika innehöll, och krävde, krigsföring, folkets kamp i Nicaragua i slutet av åttiotalet skedde med vapen.

Partisaner världen över slåss fortfarande för sitt land eller sitt folks rättigheter, och de slåss inte i kostym runt något förhandlingsbord, utan i uniform och med vapen.

Det finns också exempel på revolutioner som inte krävt blodspillan. Berlinmurens och kommunismens slutgiltiga fall och ödeläggelse är klockrena exempel på när ett folkligt och rättmätigt folkligt uppror segrar utan krig och ödeläggelse.

Frågan Wiehe ställer blir också personlig. Jag måste förhålla mig till den. Den väcker något väldigt djupt mänskligt, men slumrande, inuti mig. Jag ser mig som pacifist, har inte gjort värnplikten och har aldrig hållit i ett vapen (förutom pennan då). Men jag är också människa och skulle någon skada mina barn skulle min första tanke och känsla bli att hämnas.

Slutet på första världskriget är ett bra exempel på hur fred i själva verket blir gnistan till nästa krig. Tyskland skulle förnedras vid förhandlingsbordet och den freden växte sedan till ett surt, koncentrerat hat som krattade manegen för nazisterna och Adolf Hitler.

Den fria världen, och att många anklagar den för att inte vara fri är i själva verket beviset för att den är det, står inför nya och skrämmande hot. De hoten är små förpackade krig.

Människor är villiga att betala det allra högsta priset, döden, för att skada oss. Religiösa fundamentalister skyr inga medel. De hånskrattar åt vår pacifism. De utgår ifrån den. Den möjliggör i själva verket terrorn. Om ingen stoppar dem kommer de fortsätta att mörda varenda en som inte ansluter sig till den rätta tron.

Ska vi möta förföljelser och folkmord med hjälp av vapen, eller ska vi slita vårt hår och med händerna i byxfickorna stå bredvid?

När jag läste att USA gått in i Irak för att med våld försöka stoppa den förbannade terrororganisation IS jublade jag inombords. IS fördriver och mördar människor, spikar upp huvuden på pålar, videofilmar avrättningar och driver nyfödda barn, kvinnor och män till en säker död.

Jag önskar att det inte var så, men jag tror inte att den här typen av fruktansvärda brott mot mänskligheten kan stoppas på annat sätt än med våld. Alltså är jag för ett krig. Jag ser de som mördas och fördrivs som mina syskon och därför når en del av det fruktansvärda mörkret även mig.

Dessutom är den fredliga vägen (eller drömmen) en lyx som vi här i Sverige möjligen kan unna oss. Men fråga en enda av de hundratusentals som nu är på flykt för sina liv i Irak eller Syrien om de tycker världen ska mejla eller bomba IS...

Fråga föräldrarna till barnen som IS mördat om de tycker vi ska skicka dit en man i kostym och en pärm under armen. Det är deras liv som betalar vår naiva dröm om fred.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!