Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Birro: All förbannat välmenande solidaritet är bara en bluff

På grund av en hysterisk storm stänger flygplatsen i Venedig. SAS-planet från Sverige får cirkla ovanför staden i en timma innan det tillåts landa. I tidningen på väg hem läser jag om ett annat plan som kraschade efter att ha försökt landa två gånger under dåligt väder i Taiwan.

Kan bara tänka mig hur skraj jag hade blivit om jag hade suttit på planet som tvingades cirkla ovanför stormmolnen...

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi landar mitt i värmeböljan. Barnen, våra tappra, underbara kärlekskrigare, somnar svettiga i baksätet. En vecka i ett trångt hotellrum verkar ha fungerat uppbyggligt för vår familj. Några heliga dagar i världens vackraste Venedig på det och man orkar några mil till.

Hemma byter jag snabbt om till en välsignat söndertvättad Imperiet-t-shirt, drar på mig löparskorna, och klickar fram musikern Christian Falks sommarprogram.

Jag hinner inte ens över Långholmsgatan innan hans historia, hans liv, hans sanning, hans kaos och kärlek, får mig att kippa efter andan.

Jag har arbetat med radio från och till sedan 1996. Jag har gjort Frank i P3, sänt lokalradio i Östergötland och varit programledare för Karlavagnen i P4, och jag har aldrig hört ett bättre radioprogram än Falks "Sommar."

Det är utsökt komponerat, extremt välskrivet, sorgligt så klart men det visste vi. Det är inte hans död som avhandlas. Det är hans liv. Hans unika, oerhörda liv. Hans heliga liv. Även om han själv nog aldrig skulle använda just det ordet.

Jag förvånas över hans knivskarpa blick och analys av Sverige. Ett land där vi i veckan hörde att självmorden bland unga ökar, ett land där en av landets mest hyllade rockmusiker förnedras på Arbetsförmedlingen, på Försäkringskassan och inom vården. Först när han får en dödsdom, obotlig cancer, sluter samhället upp.

Krävs det alltså en dödsdom för att bli bemött med värdighet i det här landet?

Christian Falks son tog sitt eget liv och det är svårt att på riktigt inse vilket oerhört mörker något sådant lämnar hos en älskande pappa.

Varför ses psykisk ohälsa alltjämnt som en sorts defekt, ett misslyckande, en skam, en förlust? Varför lägger vi inte alla korten på bordet? Varför ser vi inte sammanhangen? Nu sliter samhället sig åt olika håll och ingen orkar begripa varför så många unga människor i vårt land mår så dåligt att de vill dö.

Vi är ju Sverige och vi är ju bäst på allt. Står vi inte i fronten? Är vi inte laternan i den här världen? Har vi inte kommit längst i vår iver att stå fria från Gud och det förflutna? Är vi inte det mest fantastiska landet på jorden? Varför vill våra unga i så fall ta sina liv? Varför får de ingen hjälp?

Christian Falk berättar med återhållen vrede om ett samhälle i sönderfall där vi kollektivt föraktar den svage, den utstötte, den fattige, den annorlunda. All förbannat välmenande solidaritet är bara en bluff. Vi hissar en regnbågsflagga och har gjort vårt. De som säger sig bry sig ställer tydliga villkor för sin sympati. Faller du utanför den snäva ramen blir du i stället föremål för deras hat. Hela det här landet är så hårt uppskruvat i sig själv att det inte ser att ljuset vi tänt i fören på det här spökskeppet är ett svart ljus...

Falk talar till oss från den andra sidan. Han är med sin son där (och med Frank Zappa som han gillade så mycket) och jag önskar att vi som är kvar på den här sidan ödmjukar oss inför de svåra tider som jag tror kommer.

Ödmjukhet är enda vägen fram.

FAKTA

GLAD GETING: Imperiet. Jag hoppas verkligen att många upptäcker eller återupprättelser Sveriges bästa rockband genom tiderna. Börja med mästerverket "Tiggarens Tal" från 1988.

SUR GETING: Cancer. Fuck you. När kommer ett botemedel? När knäcker vi koden? När får vi stopp på den här förbannade farsoten som skövlar våra medmänniskor.